Lärare sökes - det är meriterande om du kan allt!

Alltså ibland blir jag rätt förundrad över hur man som lärare förväntas vara något slags allt-i-allo på sin arbetsplats. Man ska udnervisa, man ska ha goda kontakter med elever som föräldrar. Fine, det är saker som jag tycker ingår i lärarollen men det tar sällan stopp där.

I skolan möter man ibland barn som far illa eller barn som behöver prata av sig med en vuxen som de litar på. Då är det rätt naturligt att de går till sin mentor och visst jag är gärna en lyssnande medmänniska men jag är inte psykologutbildad. Vi lärare har inte kuratorkompetens. Icke desto mindre händer det ju att vi får ikläda oss den rollen ganska ofta.

Än mer förvånande är kanske att t.ex. soc verkar använda oss lärare som extrapersonal när de inte vet vad de ska göra med vissa elevärenden. Titt som tätt har det hänt att kollegor blir uppringda och ombedda att delta i möten utöver sin arbetstid. En kollega blev uppringd, av just soc, när hon stod och borstade barnens tänder på skärtorsdagen och blev mer eller mindre beordrad att på påsklovsveckan (då vi inte arbetar (eftersom vi arbetat in den tiden redan)delta i ett möte om problem som inte alls var skolrelaterade.

Ett annat exempel är när en förälder ringde upp skolan och bad oss lärare förmana barnet om att det inte var läge att ha tunna skor nu (det var -20 ute) och be ungen ta på sig strumpor. Så vi ska också vara ställföreträdande föräldrar.

Det senaste roliga inslaget i vår lärargärning är att vi nu ska måla om skolan tillsammans med eleverna. För att stärka gruppkänslan och för att få dem att klottra mindre heter det. Egentligen, misstänker jag,handlar det om att bolaget som hyr ut lokalerna vill spara på kostnaden för renovering. Rektorn köpte deras argument rakt av dock. Nu ska elverna klottra mindre! Hurra! Men enligt min åsikt så klottrar man inte mindre bara för att man har gjort målandet själv. Om man har det fint och rent omkring sig, en skola man känner sig stolt över, föder det en lust att hålla det fint och rent. Sedan spelar det ingen roll vem som målar väggarna.

Igår räknade vi ut att det var 15 år sedan mitt klassrum fick ny färg. Det skulle se skabbigt ut även om eleverna inte hade dragit ett enda blyertstreck på de väggarna. Egentligen är det väl fantastiskt att det är så snyggt som det är.

Sedan kommer vi till den springande punkten. Jag är inte utbildad i måleri men jag vet så mycket som att det är underlaget som räknas. Gör man det slarvigt kommer resultatet bli därefter. Det är ju inte bara att släpa ut en hög femtonåringar och sätta igång och rolla. Dessutom pluggade jag inte sex år på universitet för att stå och måla. Jag vill undervisa! Det är det jag kan! Precis som en målare inte utbildat sig för att bli snuvad på sitt jobb av någon klåpare till lärare som står och kluddar.

Det här med att maninte har någon respekt för människors kompetens gör mig väldigt störd faktiskt. Vill man ha ett bra resultat så använder man sig av utbildad personal och låter rätt man (eller kvinna) vara på rätt plats. Alltså låter vi målarna måla väggar och sedan kliver jag in och håller mina lektioner. Det är så en grupps yrkesstatus upphålls. Att inte vem som helst kan hoppa in för någon annan. Enkelt. Eller?

Vi kan göra ett tankeexperiment. En grupp som har lyckats hålla sin status intakt och som sällan råkar ut för den här formen av uppgiftsförskjutningar är läkarna. Tror ni att någon läkare skulle gå med på att måla vårdcentralernas väggar tillsammans med patienterna för att de ska uppskatta vården mer? Det tror inte jag. Men det kanske kommer? "Hördu Dr Bergström, du kan väl ta med dig patienterna på 3:an och måla nedre korridoren! Folk slänger ju så förbannat mycket kexchokladspapper när de väntar där nere!"