Knasig kaffekultur

För drygt en vecka sedan var min kusin och hennes man här på besök. När de var i huvudstaden ville de göra ett besök på Nespresso för hemma har de en kaffemaskin som gör gott, gott kaffe (eller vad vet jag, jag gillar ju inte ens kaffe speciellt mycket). Jag följde med dem till Nespressos flaggskepp på Kungsgatan. Vilket ställe! Och nu säger jag inte detta i beundran utan kanske mer i ett tillstånd av chock och förvåning.

När man träder in genom dörrarna hälsas man goddag av två, strikt klädda unga män som också håller upp dörren till dig och frågar om de kan hjälpa en med något. Som om man klev in på Ritz eller något. Utanför ångade gatan av värme men i butiken var det svalt. I eleganta glasskåp visades varor upp, i olika hållare till Nespressos produkter och nu kommer vi till det tokigaste av allt - kaffet!

Nespresso tillverkar kaffe i fyra olika smaktyper berättar den lilla foldern jag nappar åt mig medan kusinens man förvirrat letar efter nummerlapparna som anger vilken kassa man ska gå till. (Nummerlappsautomaten liksom skyltarna smälter till den höga grad ihop med inredningen att de var näst intill omöjliga att hitta för ett otränat öga.) Här säljs inte kaffe per hekto eller i kvartskilo paket. Nej, varje kopp kaffe säljs i en liten glänsade, hermetiskt tillsluten aluminiumkapsel! Kapseln har olika färg beroende på smak och de små behållarna ser nästan ut som smågodis där de står uppradade intill varandra i färgskala eller när de ligger huller om buller i en stor glasskål. Vackra glimrande, pastelliga paket.

Snyggt, säkert gott för den som är så hågad men jag kan inte låta bli att känna en fadd smak i munnen av hela konceptet. Hur mycket jag än unnar mina rara släktingar och alla mina vänner gott kaffe så är det något galet med det här. Att förpacka varje kopp kaffe individuellt på det där viset. Men affärsidén funkar bevisligen eftersom butiken finns.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över vad som händer med alla aluminiumkapslarna. Det finns förvisso en sorteringsstation och diskreta skyltar i butiken som uppmanar till återvinning men jag undrar hur många av de små färgade kopparna som verkligen bärs tillbaka dit...

Lätt lunch

När vi var på landet senast hade jag någon idé om att jag skulle grädda blinier, små plättar av bovetemjöl, till oss. Idén föddes egentligen genom att ajg upptäckte att den där burken med svart rom som jag aldrig använde i påskas snart skulle gå ut ur datum och blinier och ägghalvor var väl de rätter jag kunde komam p åsom man har svart rom till. Jag släpade med mig såväl ägg som bovetemjöl till stugan men vid lunchtid visade sig att jag hade glömt jästen. Nu fick jag snabbt tänka om. Det blev en dillomelett istället med samma tillbehör som vi skulle ha haft till blinierna. Omeletten blir oväntat lyxig!

Dillomelett
4 ägg
4 msk mjölk
en nypa salt
en nypa svartpeppar
2-3 msk färsk., hackad dill
1 msk smör

Tillbehör:
1 burk svart rom
gräddfil
finhackad rödlök

Vispa ihop ägg, mjölk och kryddor. Rör ned dillen. Låt smöret smälta i en gjutjärnsstekpanna Grädda omeletten på låg värmen tills den stannar och fått fin färg på undersidan.

Paris chic

Strax efter att jag hade kommit hem från Paris mer Frankrikeeuforisk än någonsin, damp det ned ett nytt nummer av Allt i hemmet i brevlådan. Ett av numrets teman var "Paris chic" en stil som såklart charmar mig. Jag tycker de hade lyckats fånga det där bohemiska som jag tycker är kännetecknande för fransk stil väldigt väl, lite ruffigt, lite romantiskt, exklusivt blandat med billigt. Nu går jag runt och drömmer om lägenheter med högt till tak och med smidda balkongräcken. Ah...

Bilderna är lånade från Allt i hemmet,fotograf Martin Cederblad

Vita bönor i egen tomatsås

Vita bönor i tomatsås är ju en brunch klassiker, obligatorisk vid en engelsk frukost men också en iblandlunchräddare i det här hushållet. Häromdagen köpte vi vitas bönor på burk, billigt men de var utan sås. Till lunchen idag tinade jag istället en burk av en jätteomgång med grönsakig tomatsås jag gjort för att ta vara på en massa grönsaker vi hade. Jag tinade såsen, mixade den med lite extra vatten och ca 2 msk Heinz chilisås och rörde ned bönorna i den. Det blev gott och inte lika sötsliskigt som det burkade alternativet med sås. Till bönorna åts stekt bacon och ägg, rester av stekt halloumiost samt kokt broccoli. jag gillar broccoli men den ska vara precis lagom kokt.

Saffransskorpor

Det är kanske inte precis årstid för saffran nu men jag hittade en påse lussekatter i frysen och de var inte från förra julen om man säger så, så jag tänkte att de kanske inte skulle vara helt fräscha nästa jul. Jag tog fram och tinade dem men istället för att fika lussekatter mitt i sommaren skivade jag dem tunt, penslade dem med smör och strödde över kardemummasocker. Sen hivade jag in dem i ugnen i ca 10 minuter på 200 grader och voilà - nu har vi en burk prima saffransskorpor.

Saffransskorpor
ca 8 gamla lussekatter
50-75 g smör
0,5 dl socker
ca 1 krm kardemummakärnor

Stöt kardemumman i en mortel. Blanda ner sockret och stöt dem tills sockret och kardemumman blandats väl. Smält smöret (i micro går bra det gjorde jag men passa så att det inte stänker åt alla håll...). Skiva lussekatterna på längden i ganska tunna skivor. Lägg skivorna på enm plåt täckt med bakplåtspapper och pensla dem med smöret. Strö över kardemummasockret och grädda dem i 200 grader i 8-10 minuter. Verkar de fortfarande lite mjuka kan du slå av ugnen efter 10 minuter och låta dem torka mer på eftervärmen.

Nu blir det andra bullar!

Sambon föreslog att vi skulle baka bullar idag. Det är oftast jag som står för bakning och matlagning här så jag blev glatt överraskad och var på såklart. Vi gjorde en sats bulldeg och kärleken bakade ut sina bullar på klassiskt vis med smör, kanel och socker som fyllning medan jag fått för mig att jag skulle kunna härma några bärfyllda bullar jag åt med mamma på anrika Konditori Vetekatten för ett tag sedan. Jag knökade dem fyllda med bär (frysta) så det blev lite blött när de tinade. Formarna fylldes liksom med bärsaft så det är nog smart att låta bären tina och rinna av lite innan baket. Bullarna blev goda fast lite kladdiga i botten men kanske inte riktigt sådär himmelskt goda som jag hade tänkt i mitt huvud.

Bullar med två olika fyllningar
125 g smör
5 dl mjölk
50 g jäst
1 krm salt
1 dl socker
1 tsk kardemumma
14 dl vetemjöl

Smält smör i en kastrull. Slå på mjölken och värm till 37 grader. Smula jästen i en bunke. Rör ut den med degspadet. Rör ned socker, kardemumma och salt. Blanda ner mjölet efter hand. Bearbeta degen väl i ca 5-10 minuter tills den är blank och smidig. Ställ att jäsa i ca 30 minuter.

Fyllning 1 :
ca 30 g smör
ca 1 msk kanel
ca 1 dl socker

Fyllning 2:
ca 30 g smör
1 dryg tsk vaniljsocker
4-5 dl hallon och blåbär
1 dl socker
(Rör ihop vaniljsocker och smör till fyllning 2)

1 ägg
pärlsocker

florsocker

Dela degen i två degar. Knåda den lätt och kavla sedan ut varje del till en stor rektangel. Bred smöret över rektangeln. Strö över kanel/bär och socker. Rulla ihop rektangeln tätt från kortänden. Skär längden i ca 20 bitar och lägg dessa i bullformar. Ställ bullarna att jäsa under duk i ca 30 minuter. Värm upp ugnen under tiden.

Vispa upp ett ägg med gaffel och pensla bullarna. Beströ kanelbullarna med pärlsocker. Nöj dig med att äggpensla bärbullarna. Grädda dem i 5-8 minuter i 225 grader. Dofta florsocker över bärbullarna när de är gräddade.

Överraskning

Det var rätt gråmulet och trist på eftermiddagen. Vinden ven och det fanns inte en chans att vi skulle åka och bada mer den dagen, än mindre grilla. Vi åkte och åt middag med en kompis på traktens pizzeria. Efter maten låg vi och slappade framför den lilla, lilla tv:n i sovrummet/vardagsrummet. Jag reste mig för att gå och borsta tänderna och tittade ut genom köksfönstret och blev alldeles varm om hjärtat. Himlen som för någon timme sedan hade varit en grå molnig massa fullkomligen brann av färg. Varmt rosa och guldskimrande. Jag tog min kamera och tassade ut i regnet som legat på lur hela dagen och försökte fånga det vackra ljusfenomenet.

Sommarliv

Nu har sambon semester och som inledning på den åkte vi ut till hans föräldrars torp. Torpet är gammalt och har stått under renovering sedan jag först kom dit Det finns el och toalett men bara kallvatten indraget. Tvätta sig får man göra i sjön eller hoppas att vattnet i trädgårdslangen har värmts upp tillräckligt av solen så att du kan ta en snabb dusch. Men den låga standarden är ganska mysig. Det ger en lugn i själen att inte höra motorvägens ihärdiga susande, slippa höra diskmaskinen skramla och att inte kunna uttråkningssurfa på datorn. Man kommer in i en annan, ganska skön andning när man långsamt måste koka upp vatten för att kunna diska och att blicka ut över träd och åkrar när man skrubbar potatis.

Matlagningen blir också av det enklare slaget eftersom ytan, liksom köksutrustningen,är begränsad. För det mesta grillar vi när vi kommer dit ut. Själv kan jag tycka att är lite överskattat (och rätt tålamodskrävande)men sambon drabbas alltid av grilldjävulen så fort vi sätter foten på gräsmattan så jag överlåter grillandet med varm hand till honom.

Innan vi åkte ut denhär gången snodde jag ihop en morotskaka att kalasa på därute. (Dricka kaffe och fika är en annan aktivitet vi ägnar oss åt på landet nämligen).

Bäst är det förstås om det är soligt och man kan ligga ute på gräsmattan och läsa men den här gången var det lite blåsigt och växlande väder så vi ägnade oss åt trädgårdskötsel och staketunderhåll. Fy farao vad lång tid det tar och vad pilligt det är att måla staket! Tur att de bara har staket runt en liten bit av tomten.

Efter trädgårdsfixandet tog vi en långsam promenad och jag plockade blommor som jag satte ihop till en maffig bukett. Jag gjorde en stor bukett av rosa och vit rölleka, lammöron och någon slkags blommande fetbladsväxt från trädgården och en vacker tistel som blickfång. Mycket som vi kallar ogräs är egentligen väldigt vackert och se på men sax rekommenderas vid plockandet...

Det är en lyx att kunna gå ut och plocka blommor och bär. Det kostar ignenting men man blir glad i hela kroppen av vackra blommor, för att inte tala om vad glad man blir av att kunna äta färska smultron med mjölk till frukost. Det är lyxigt. Igår plockade jag ca 4 dl smultron i skogen. Priset jag fick betala var i och för sig en fästing på knäet och urton knottbett men jag känner mig ändå rik (om än lite blodfattig).

Otippade fynd på porslinsfabriken

När vi var i Gustavsberg fanns det även en outlet med lite av varje mitt i outletområdet. De hade köksprylar , porslin och också en hel del böcker. Själv blev jag intresserad när jag fattade att de sålde klassiker, engelsk pocket för 35 kr styck. Jag brukar mest köpa engelsk pocket second hand för de är ofta rätt dyra men så här bra titlar till så bra pris kunde engelskläraren i mig inte stå emot.

Oj, jag har ju glömt!

Jag har ju glömt att visa er två av de finaste sakerna jag kom hem med från La France. Quelle horreur! I en fin (och dyr) butik i Maraiskvarteren köpte jag det här helt underbara japanska tyget. Är det inte fint!? ALLA deras tyger var så här fina. Det enda som var jobbigt var att bestämma sig och priset då, det kostade närmare 185 kr/m men så här i efterhand ångrar jag att jag inte köpte mer och fler tyg. Det finns ju tyg som kostar 3-400 kr/m här på hemmaplan och de är inte i närheten så vackra som de jag hittade där. Dumma snål-Frida!

I St Malo köpte jag också den här vackra plåtskylten i en souvernirbutik. Plåtskyltar säljs på löpande band i paris men jag hittade ingen med så fina färger som den här. Just denna gör reklam för någon sprit med citrussmak, som jag förvisso aldrig har smakat men vad gör det när skylten är så fin?

Gustavsbergshopping

Både sambon och jag är begåvade med någon slags klantgen som gör att man tappar och har sönder saker lite då och då. Det går ett glas då och en flisa ur en mugg då, till slut har man en armé av halta och lytta koppar stående i skåpet tillsammans med en grupp omaka änkeglas. Sambon ledsnade på detat och föreslog en tur till Gustavsberg igår.

Vi gick in på Gustavsbergs egna andrasorterinbgsbutik men där hade vi inte mycket att hämta. Jag tyckte hela lokalen kändes lite dammig faktiskt. Fula serviser i andra sortering och sen några snyggare sådana t.ex. Adam och Eva och Berså. Vi var i första hand på jakt efter dricksglas och då var inte detta rätt ställe. Jag visste att Iittala skulle ha en outlet där också men visste inte riktigt var. Det visade sig att den låg runt hörnan och där hittade vi ju desto mer. De har så himla mycket snyggt!

Vi köpte åtta dricksglas i Aina Aalto design, fyra havsblå och fyra vita. Hade jag fått bestämma helt själv hade vi en bart köpt turkosa men sambon tyckte att färgade glas kändes lite dagis (tråkmåns) men ibland får man lov att kompromissa. Han ville faktiskt köpa sig en ny kaffemugg när vi kom dit, vilket måste ses som extraordinärt eftersom jag tror att han aldrig druckit sitt frukostkaffe ur något annat än en blommig sjuttiotalsrelik, arv efter hans mormor. Men nu har vi alltså varsin blå Taika-mugg att sörpla ur till frukost. Jag föll också pladask för en stor plåtburk också med Taikamönstret som jag köpte för 129 kr. Jag bara älskar mönstret!

Turkiska paprikor med vegetarisk fyllning

Förra året, troligen någon gång runt den här tiden också, lagade jag paprikor med lammfärs i när jag hittade ett paket fina, små turkiska paprikor i affären. Den här gången gjorde jag en vegetarisk fyllning. Det blev också väldigt gott. Kryddangielserna nedan är väldigt ungefärliga eftersom jag alltid höftar och går på känn när jag kryddar så du kanske vill ha i mer eller mindre av något.



Turkiska paprikor med vegofyllning
8-9 gröna paprikor (helst turkiska då de är mindre, en aning sötare och har tunnare skal)
2 gula lökar
3 klyftor vitlök
2 msk tomatpuré
ca 1 dl valnötter
ca 1 dl gula russin
3 dl basmatiris
1 dl hackad dill
ett knippe bladpersilja
salt efter smak
svartpeppar efter smak
ca 1/2 tsk paprika
ca 1/2 tsk spiskummin
knappt en 1/2 tsk torkad mynta (glömde att jag hade assa färsk på bakongen!)
ett kryddmått starkt chilipulver
1 dl olivolja

Till kokning:
2 tsk tomatpuré
2 msk olivolja
ca 4 dl vatten

Skölj och tvätta riset noggrant och ställ åt sidan. Tvätta paprikorna och skär ut ett lock frn dem Ansa dem från frön och hinnor. Skär även av en liten bit av ändarna så att de kan stå stadigt men akta så att du inte skär igenom så att de blir öppna i botten.

Skala och hacka lök och vitlök. Fräs i olja. Hacka valnöttena ganska grovt. Rör ned dem i lökhacket. Rör om. Löken och vitlöken ska ej ta färg. Krydda med salt, svartpeppar, paprika, spiskummin, mynta och chili.

Hacka dill och persilja. Häll riset i en beredningsskål. Rör ned den kryddade lökblandningen, dil, persilja och en deciliter olivolja. Rör om väl.

Fyll paprikorna nästan till bredden. Ställ dem tätt(viktigt för annars välter de) i en kastrull. Vispa samman vatten, olja och tomatpur´. Slå intill paprikorna så att de är täckta till hälften. Koka dem försiktigt i ca 20-30 minuter. Paprikorna ska bli mjuka. Servera med en klick turkisk, tjock yoghurt och eventuellt lite harissa om du vill ha starkare smak.

Aubergine- och zucchinigratäng

När grönsakerna är fina tenderar jag att go crazy i affären och köpa lite för mycket. Jag slänger sällan mat men grönsaker är oftast fläcken på samvete då jag ibland köper mer än vad vi hinner göra av med. Särskilt när jag jobbar. Då kan jag ha storslagna planer på vilka middagar jag ska laga och så kommer man hem så trött att man inte ens orkar tänka på att göra något mer än att koka gröt. Semestern till trots låg det ändå två bitar zucchini, en gul och en grön, som började se vissna samt en fin djuplila aubergine och sista paketet av den billiga mozzarellan (som hade gått ut i datum men fortfarande smakade bra) i kylen.

Aubergine- och zucchinigratäng
1 liten aubergine
2 små zucchinis
1 pkt mozzarella
ca 1-1,5 dl riven parmesan
2 tomater
1 burk hela tomater
2 klyftor vitlök
ca 8 färska blad basilika
1 tsk honung
grovsalt
salt
svartpeppar
olivolja
mjöl

Börja med att skära auberginen i skivor, jag skar den på längden men det spelar nog ingen roll. Strö grovsalt över skivorna och lägg dem att rinna av i ett durkslag i 40 -60 minuter.

Skala under tiden tomaterna. Hacka vitlöken. Fräs vitlöken i lite olja tills den blir mjuk men den ska inte ta färg. Tärna de färska tomaterna och lägg dem i kastrullen med rivna basilikablad. Låt det hela koka ihop. Tillsätt sedan en burk hela tomater. Krossa dem en aning med en trägaffel. Tillsätt svartpeppar, salt och en tesked honung.

Torka av aubergineskivorna med hushållspapper och vänd dem sedan i mjöl. Hetta upp rikligt med olivolja i en stekpanna och stek skivorna på båda sidor tills de blir lite mjuka och har fått lite färg ( de behöver inte bli genomstekta). Lägg dem att rinna av på ett hushållspapper. Skiva och stek även zucchinin. Krydda sparsamt med salt och mal över lite svartpeppar. Riv därefter osten om du inte har en snäll sambo som sefver dig med detta under det att du förbereder det andra.

Ta fram en ugnsfast form. Slå i ungefär hälften av tomatsåsen. Täck sedan med skivor av aubergine och zucchini. Strö över hälfen av parmesanosten. Skär mozzarelllan i skivor som du nyper i mindre bitar och fördelar över grönsakerna. Slå på resten av tomatsåsen. Toppa med resterande parmesan och mozzarella. Gratinera i ugnen i 200 grader i ca 15-20 minuter eller tills gratängen fått fin färg. Vi åt gratängen som den var med linser som tillbehör men man kan förstås koka ris, bulgur eller vad man vill ha till.

Rosévinskokta linser
Vi hade en flaska med en slatt rosé i kylen som stått där ett bra tag, bortglömd bakom en potatispåse. Det hade nog inte varit någon njutning att dricka längre men det fungerar säkert i mat resonerade jag. Jag har kokt linser i vitvin tidigare så rosé borde ju också funka och det gjorde det. Lätt som en plätt är det också med burkade linser.

1 burk färdigkokta linser
1 liten röd lök
1 klyfta vitlök
1 kvist färsk timjan
några rivna blad basilika
1- 1,5 dl rosévin
ev. lite vatten
olivolja
salt
svartpeppar
hackad persilja

Börja med att skala och hacka löken. Skiva vitlöken. Fräs lök och vitlök i olja och tillsätt linserna. Slå över vinet och lägg i timjanskvisten. Rör om och låt vinet få koka in men linserna ska fortfarande vila i lite vätska. Slå på lite vatten om det ser ut att koka torrt. Krydda sparsamt. Avsluta med att strö över hackad persilja.

Grönsaksfat

Det finns så himla mycket fina späda grönsaker i affären nu att jag blir tokig när jag handlar. Tjoffade hela kylen full med sallad, färsk vitkål, små finlemmade rödbetor och blomkål häromdagen. Dessutom fanns det redan en del grönt där kan jag tillägga. Det blev en grönsaksmiddag igår. Kokta rödbetor, kokt vitkål i klyftor, stekta palsternack- och morotsstavar och så sallad på tomat och mozzarella. Vår affär säljer ofta ut sånt som har kort datum så jag kom över tre paket av Zetas ekologiska mozzarella för 10 spänn.

Rödbetorna serverades med aromsmör av smör, vitlök, dill, lite citronskal och citronsaft. Det passade särskilt bra till vitkålen som annars kan vara lite mesig i smaken men tycker man att man vill ha den mer neutrala smaken tar man ju vanligt hederligt smör såklart. Så värst mycket matlagning är det ju inte fråga om så jag skriver inga "recept".

Vanvittesaffärder

Igår promenerade jag till Myrorna i solskenet. Jag får såna ryck ibland när jag bara måste till Myrorna . Det är väl någon slags samlar- eller jägargen som slår till.

Egentligen har jag lust att ändra om lite här hemma och var bespetsad på att hittra ett stort, nytt tyg att hänga bakom sängen. Men, som alla second hand och loppisrävar egentligen vet, man kan inte gå på loppis och tro att man ska hitta det där man letar efter utan man får mer låta magkänslan styra. Jag brukar t.ex. alltid hitta en massa fint glas som jag inte har någon plats för och får med tungt hjärta lämna glasen att bli fyndade av någon annan.

Då är det bra med textilier. De går att vika och packa ihop så att de nästan inte tar någon plats alls att förvara. Jag köpte en hel drös med mönster som jag gillade. Jag har som vanligt ingen aning om vad jag ska ha dem till bara en vag känsla av att det här kan jag fixa till något fint någon gång. Inte heller matchar de varandra eller något annat jag har särskilt bra så om man skulle fråga Emils pappa (eller min egen för den delen) så var det ju "vanvittsaffärder"... Men jag blir glad i magen av att titta på dem och då är det väl okej? Jag hittade ju faktiskt en galet snygg röd kaffepanna i emalj med sjuttiotalsmönster och den lät jag ju stå kvar...

Smultronpuss...

Jag fick ju en väldans fin korg av mina nior på skolavslutningen. Korgen var fylld med godsaker och en av dem var en flaska smultronpuss. Den hade fått ligga i kylen i väntan på rätt tillfälle att bli öppnad. Igår när solen gassade ute på balkongen och jag njöt i fulla drag av min semester beslöt jag mig för att korka upp. Flaskan var så söt och "Smultronpuss" man riktigt hör ju hur gott det låter.

Det var det inte. Smultronpuss har till en början en vag smak/doft av smultron men den försvinner snabbt då eländet hade en pregnant smak av öl! Jag hatar öl! Är det något jag aldrig kommer lära mig att dricka så är det nog just öl. Jag har försökt, det ser läskande ut i solen och passar mycket bättre än vin till sill men jag kan bara inte. Därför var Smultronpuss en gruvlig besvikelse. Sambon fick hjälpa mig att dricka upp.

Besviken

"Leila bakar i Frankrike"". Det låter ju som ett program för mig. Leila som alltid bakar smarriga läckerheter och som alltid omger sig med superfina miljöer att dö för. Jag älskade Leilas program när de först dök upp men något har hänt.

Det började med att jag störde mig på de där eviga cupcakerecepten i senaste serien och nu när jag tittade på Leilas nya serie blev jag rent irriterad. Kanske är det avundsjuka, kanske vill jag ha mer Frankrike fast jag varit där nyss, eller ännu värre, kanske vill jag ha Frankrike för mig själv? Men jag tror faktiskt inte att det är det som gjorde mig störd när jag såg på programmet. Det som stör är att allt känns så tillrättalagt!

Leilas strandvilla utanför Bordeaux är fantastisk, inredningen är genomtänkt och noggrant utvald, allt från bakmaskin till mjölburk är snyggt och matchat. Så ser inte Frankrike ut för mig. Tvärtom kännetecknas fransk stil för mig just av mismatchning och att det hela är lite rufsigt. Framförallt är köken små. Många har trånga kök, inte mycket större än kokvrår, där också en tvättmaskin ska rymmas.

En annan sak som bidrar till programmets känsla av att allt är tillrättalagt är faktiskt själva bakningen. Jag undrar om folk ens gör sånt i Frankrike om de inte är 65-åriga husmödrar på landet. Jag kan ju inte svära på det men jag gissar att om man frågar en random fransman eller fransyska på gatan om han eller hon bakar så skulle de höja förvånat på ögonbrynen och säga att de faktiskt går till patisseriet nere på hörnet om de vill ha sötsaker. Det beror förmodligen på att det i Frankrike finns patisserier överallt(googla patisserie och ni förstår vad jag menar). Deras bakverk är goda och inte massproducerade i fabrik med en massa billigt socker och transfett. Därför har heller inte hembakt någon högre status. Det behövs helt enkelt inte. Nu spekulerar jag förstås men det är en bestämd känsla jag har. Därför känns Leilas frejdiga bakande lite malplacé och konstlat.

Det kan förstås varit gråvädret och mensvärken som talade men efter 15 minuter började jag störa mig rejält på Leilas vippiga klänningar (superfina naturligtvis!), hennes skälmska blickar, flickiga fniss och hennes faktiskt inte så goda franska.

Nej, jag längtar efter en sån där torr gubbe, som han i Solens mat, ni vet. En gubbe (får för all del gärna vara en kvinna) som är kunnig och talar språket flytande och får les patronnes att dela med sig av sina hemliga släktrecept. Ett sånt program vill jag se, fast inspelat i Frankrike då.

Bilderna: Två normalfranska kök. långt från Leilas dröm i pastell...

Bilder på franska kök från fasilannonce.fr, location-vacances-sud.l-et-v.com och Leilas kök via jessicamh.blogg.se

Pad thai typ

Jag var så himla sugen på asiatiska smaker igår så jag kockade ihop den här nästan pad thai rätten. Jag trodet ska vara risnudlar egentligen men vi hade bara tunna tunna sådana hemma och så de här äggnudlarna så det fick bli det som fanns. Det blev en rejäl stuv så jag kan luncha p ådet idag också.

Pad Thai med äggnudlar

2 färska gula lökar
4 späda morötter (eller två större)
1 röd paprika
5 vitköksklyftor
ca 1/2 l fryst broccoli
olja
1 rejäl matsked röd currypasta
ca 1 msk fisksås
ca 1 msk tamarindkoncentrat
ca 1 msk ostronsås

3 ägg
ca 3 tsk sojasås

2 nävar jordnötter

2 plattor äggnudlar
Lägg knappt 4 minuter i kokande vatten och rör om med en gaffel

Koka upp vattnet och låt nudlarna ligga i i kanppt 4 minuter. Rör om med gaffel så att de lossnar från varandra. Slå av i ett durkslag.
Skala och strimla löken. Strimla paprikan. Skala morötterna och vitlöken. Skär morötterna i tunna stavar och skiva vitlöken tunt. Fräs grönsakerna i olja och röd curry i en väl upphettad wok. Tillsätt broccolin och rör om försiktigt.

Gör under tiden nudlarna enligt instruktionen på förpackningen.

Rör ned fisksås, tamarindkoncentrat och ostronsås. Rör ned avrunna nudlar i woken. vispa samman ägg och sojasås. Rör ned i nudelblandningen och rör om väl. Hacka jordnötterna och rör ned i woken. Servera direkt.

Paris je t'aime

Paris. Staden jag aldrig tröttnar på. Jag fortsätter att åka tillbaka och varje gång jag är där trampar jag på nollpunktsplattan utanför Notre Dame som sägs ta en tillbaka till staden.

Paris är härligt för där finns allt. Vackra byggnader, mysiga caféer, pampiga boulevarder, fina restauranger, enkla brasserier, mat från världens alla hörn,de bästa baguetterna och de godaste bakverken. Sedan finns ju också baksidan förstås. Förorter man avråds från att sätta foten i och tiggare och uteliggare utmed gatorna, medaljens baksida.

I denna myllrande stad är alltid något på gång. Och staden har förändrats sedan jag var där sist. Vårt hotell låg farligt nära Pigalle, centrum för stadens sexshoppar och prostitution. Ett område man tidigare avråtts från att boka hotell i, mest för att en del hotellrum där hyrs ut per timme snarare än per dygn. Om vi var oroliga för detta behövde vi inte oroa oss. Området vi bodde i var visserligen livligt men gatan där hotellet låg kantades av matbutiker: bagerier, charkuterier, fiskbutik, vinbutik och restauranger. Ett stenkast ifrån låg ett trendigt café och åt andra hållet en restaurang med tolixstolar på rad som serverade italienska delikatesser. Ett skönt område helt enkelt.

Tydligen har man också börjat slänga sig med uttrycker SoPi - South Pigalle- att jämföra med SoHo och SoFo i Stockholm. Södra Pigalle har blivit trendigt. Troligen någon gång när filmen om Amélie från Montmartre kom.

Vi bodde på gångavstånd till Montmartre så den ena dagen promenerade vi uppe på Montmartrekullen ,från vilken man har utsikt över hela staden. Vi insöp lugnet på bakgatorna och traskade oss en bit bortom de livligaste turiststråken för lunch på ett trevligt brasserie. För första gången i mitt liv såg jag Montmartres lilla vingård och vi promenerade och fantiserade kring hur det måste vara att leva där, varje dag, på "la butte" (kullen) som parisarna kallar det.

Nästa dag ägnade vi åt shopping. Överallt var det reor så vi tog oss ned till Rue de Rivoli och Boulevard St Michel och avverkade några av de stora franska kedjorna. Jag fyndade en hel del. Vi får väl se om det blir såna där ångestplagg som bara värmer hyllan sen men jag tror inte det. Det är roligt att shoppa i Paris för modet är inte så likriktat, inte ens i de stora kedjorna som Étam och Promod. Det var mycket mönster och mycket färg. På Promod kunde man hitta shorts och långbyxor i alla möjliga färger -klarrött, koboltblått, ärtgrönt, citrongult. Tyvärr var det så mycket folk att jag inte nändes prova. Och vågad som jag är föll jag för en caffelattebrun trikåklänning och en brunrosa topp...

På kvällen åt vi en trerättersmeny i Quartier Latin, studentkvarteren. Rue St Severin myllrar av restauranger men alla är inte lika bra. De lever högt på att det är mycket turister som kommer och går. På den första restaurangen vi gick in på blev vi märkligt bemötta av kyparen. Han liksom sprang och tog fart och gled runt på sina sulor bland borden i en virvlande fart. Hans kavajskört slog upp i vårt bord hela tiden, för han placerade oss i mittengången. Tydligen trodde han att ingen fattade franska heller för han stod vid ett annat bort med stackars turistfamilj och hävde ur sig otrevligheter om deras beställning och om sin kollega som han högljutt hävdade var full. Jag tror att det var någon annan som var det... Vi valde inte att ta reda på mer om det och gick till ett trevligt ställe ett stenkast därifrån istället så kvällen slutade bra trots allt.

Bonjour!

Nu är jag tillbaks igen. Den här bloggen ligger ju nere i allt längre perioder men den här gången har jag i alla fall en god anledning att slarva med inläggen - jag har varit i La France!

Tjugonde juni stack jag och en kompis, som jag lärde känna när jag pluggade franska, iväg till Paris. Där övernattade vi på ett hotell i Montparnasse för att resa vidare till St Malo dagen efter. St Malo var en ny erfarenhet för mig som mest vistats i Paris och Lyon aå det var extra kul att få se en lite mindre stad. Eftersom den låg utmed kusten hoppades jag på att få plaska lite i havet och sola i min nya prickiga bikini också.

St Malo ligger i nordöstra Frankrike, i Bretagne, inte så vansinnigt långt från Jersey faktiskt. Staden är uppbyggd kring kanaler och dess gamla stad, Intra Muros omgärdas av en ringmur. Innanför ringmuen ligger större delen av stadens butiker, restauranger och caféer. Vi bodde väldigt centralt innanför murarna och kunde lätt ta oss fram till fots.

Fyra gånger om dagen kom och gick tidvattnet. Det var en rätt mäktig men också märklig känsla för en landkrabba som jag att stå uppe på muren och känna doften av saltvatten och höra bränningarna nedanför och låta håret virvla i vinden. Det var inte utan att man blev lite avundsjuk på surfarna som man såg trotsa vågorna (fast jag är för feg för vindsurfing).

Mina förväntningar om sol och bad kom dock på skam. Trots att det var mitten av juni och fint väder mestadels så var vindarna isande och jag frös nästan hela tiden. Jag var inte det minsta sugen på att bada. Tydligen är Bretagne så blåsigt att fransmännen själva skojar om "den lilla bretonska brisen" på vykorten man kunde köpa i staden. Emellertid blir man väldigt solbränd upptäckte jag. Vi gick mycket och en riktigt grådisig dag när vi var ute kom jag hem med "pandaringar" efter glasögonen och en linje där tightens slutat.

Det var en härlig vistelse i alla fall och vi njöt av de lokala specialiteterna. I var och vart annat gathörn kan man nämligen hitta crêpes eller galettes som de matiga, bovetebaserade varianterna kallas. För ca 9 euro kunde man få en meny med en salt galette samt en efterrättscrêpe och en kopp cider som man traditionsenligt ska dricka till pannkakorna.

En kväll gick vi också ut och åt tre rätters midag. Vi inledde med fisksoppa. Det låter ju gott men det var en tragisk brun sörja, som i och för sig inte smakade illa men såg för bedrövlig ut, mixad som den var. Jag såg för övrigt att en liknande gegga såldes på burk i mataffärerna så de tycker väl att det ska vara så. (Tur att man inte tog det som huvudrätt). Till huvudrätt åt vi istället min favorit Moules Frites, musslor som serveras med pommes frites vid sidan. De var nog de godaste musslor jag ätit i Frankrike så visst är det skillnad att äta skaldjur utmed kusten. Efterrätten var ju inte så imponerande -crêpe au sucre, en sockrad pannkaka men om man betänker att hela menyn (exklusive dryck) kostade 11 euro så var det ju verkligen prisvärt.

Efter den delikata måltiden tog vi en promenad längs ringmuren. Det var betagande vackert! Staden låg inbäddad i solnedgångsljus och vågorna fräste mot klipporna nedanför och hundratals båtar guppade i småbåtshamnen. Det är nästan något trolskt över de här naturkrafterna. När jag stod där på muren kom jag att tänka på "Underströmmar" av Joanne Harris. Egentligen minns jag inte mycket av boken men stämningen jag kände när jag läste den dök upp i mitt huvud när jag såg vattnet virvla och slå mot klipporna.

Typiskt nog hade jag lämnat min ordentliga kamera hemma eftersom jag tyckte att den var stor och tung att släpa på till restaurangen. Jag fick fånga det så gott det gick med mobilkameran.