Paris je t'aime

Paris. Staden jag aldrig tröttnar på. Jag fortsätter att åka tillbaka och varje gång jag är där trampar jag på nollpunktsplattan utanför Notre Dame som sägs ta en tillbaka till staden.

Paris är härligt för där finns allt. Vackra byggnader, mysiga caféer, pampiga boulevarder, fina restauranger, enkla brasserier, mat från världens alla hörn,de bästa baguetterna och de godaste bakverken. Sedan finns ju också baksidan förstås. Förorter man avråds från att sätta foten i och tiggare och uteliggare utmed gatorna, medaljens baksida.

I denna myllrande stad är alltid något på gång. Och staden har förändrats sedan jag var där sist. Vårt hotell låg farligt nära Pigalle, centrum för stadens sexshoppar och prostitution. Ett område man tidigare avråtts från att boka hotell i, mest för att en del hotellrum där hyrs ut per timme snarare än per dygn. Om vi var oroliga för detta behövde vi inte oroa oss. Området vi bodde i var visserligen livligt men gatan där hotellet låg kantades av matbutiker: bagerier, charkuterier, fiskbutik, vinbutik och restauranger. Ett stenkast ifrån låg ett trendigt café och åt andra hållet en restaurang med tolixstolar på rad som serverade italienska delikatesser. Ett skönt område helt enkelt.

Tydligen har man också börjat slänga sig med uttrycker SoPi - South Pigalle- att jämföra med SoHo och SoFo i Stockholm. Södra Pigalle har blivit trendigt. Troligen någon gång när filmen om Amélie från Montmartre kom.

Vi bodde på gångavstånd till Montmartre så den ena dagen promenerade vi uppe på Montmartrekullen ,från vilken man har utsikt över hela staden. Vi insöp lugnet på bakgatorna och traskade oss en bit bortom de livligaste turiststråken för lunch på ett trevligt brasserie. För första gången i mitt liv såg jag Montmartres lilla vingård och vi promenerade och fantiserade kring hur det måste vara att leva där, varje dag, på "la butte" (kullen) som parisarna kallar det.

Nästa dag ägnade vi åt shopping. Överallt var det reor så vi tog oss ned till Rue de Rivoli och Boulevard St Michel och avverkade några av de stora franska kedjorna. Jag fyndade en hel del. Vi får väl se om det blir såna där ångestplagg som bara värmer hyllan sen men jag tror inte det. Det är roligt att shoppa i Paris för modet är inte så likriktat, inte ens i de stora kedjorna som Étam och Promod. Det var mycket mönster och mycket färg. På Promod kunde man hitta shorts och långbyxor i alla möjliga färger -klarrött, koboltblått, ärtgrönt, citrongult. Tyvärr var det så mycket folk att jag inte nändes prova. Och vågad som jag är föll jag för en caffelattebrun trikåklänning och en brunrosa topp...

På kvällen åt vi en trerättersmeny i Quartier Latin, studentkvarteren. Rue St Severin myllrar av restauranger men alla är inte lika bra. De lever högt på att det är mycket turister som kommer och går. På den första restaurangen vi gick in på blev vi märkligt bemötta av kyparen. Han liksom sprang och tog fart och gled runt på sina sulor bland borden i en virvlande fart. Hans kavajskört slog upp i vårt bord hela tiden, för han placerade oss i mittengången. Tydligen trodde han att ingen fattade franska heller för han stod vid ett annat bort med stackars turistfamilj och hävde ur sig otrevligheter om deras beställning och om sin kollega som han högljutt hävdade var full. Jag tror att det var någon annan som var det... Vi valde inte att ta reda på mer om det och gick till ett trevligt ställe ett stenkast därifrån istället så kvällen slutade bra trots allt.