Hantverkarna

I julas bestämde vi att mina föräldrar skulle få en teaterföreställning samt middag i julklapp. Det kändes vettigare än att ge bort raggsockor och grytlappar eller annat slit och släng. Dessutom blev det ju lite av en present till oss själva eftersom vi inte ses så ofta.

Pappa hade via radion hört talas om pjäsen Hantverkarna. En fars i regi av Gösta Ekman som skulle spelas vid Dramaten och vi enades om att detta skulle bli vår julklappspjäs och idag kl.13.00 bänkade vi oss i Kungliga Dramatens blå bänkrader för dela ut och ta emot paketet.

Dramaten får mig att tänka på Tjechov, Shakespeare och tunga dramer av Strindberg men det här var något helt annat förstås. Knäppt och kul men ändå med en allvarlig ton i botten.

Pjäsen kretsar kring ett par i övre medelklassen som kämpar för att göra om ett gammalt församlingshem till sin drömbostad men byggarbetet verkar aldrig bli klart. Örjan Ramberg spelar den otroligt enerverande byggbasen Glenn som om och åter försäkrar att arbetet ska bli färdigställt nästa lördag om de bara kan tänka sig att skjuta till si och så många tusen till. Pengarna rinner bort som sanden i ett timglas och det gör i samma takt även inner- som ytterväggar. Den ohändige äkta mannen Manfred sliter sitt hår i förtvivlan och hustrun blir alltmer desperat tills de båda är beredda att gå över lik för att få allting klart...

Klart sevärd är mitt omdöme! Johan Holmberg som spelade Manfred var för mig helt okänd men gör en hedervärd insats som den melankoliske mannen med fiol under armen och tummen mitt i handen. Även Anita Wall som spelade han societetsskvallrande mamma är värd en eloge. Och Örjan är väl alltid bra på att spela dryg. (Han lär ju i och för sig vara det på riktigt också enligt ryktet.)

Föreställningen spelar på många fördomar och klichéer om byggbranschen men som vanligt med klichéer så finns det väl någon sanning i botten, varför igenkänningsfaktorn också är hög. Är man mitt uppi någon helvetesrenovering själv håller man sig kanske för skratt men det gjorde inte jag!