Igår var vi på Jonas Gardells föreställning Trafikplats Glädjen på Folkoperan. Sambon, som är ett stort Gardell-fan, fick biljetter till showen av mig i julklapp.
Vi inledde kvällen med en middag på Pappa Grappa, en italiensk restaurang som var en ny men trevlig bekantskap för mig. Vi mumsade antipasti och skaldjurspasta, till en början något stressat då maten dröjde eftersom stället var fullsatt. Annars var det gott och fräscht och ordentliga portioner. Det var lite att vi fick sitta i bardelen istället för vid borden med rutiga dukar och levande ljus men det var vårt eget fel eftersom vi inte bokat bord. Roligast på restaurangen var det äldre paret vid sidan av oss som blev osams då mannen i sällskapet började orera om att han minsann inte tänkte betala för vinflaskan de beställt in eftersom kyparen satt i korken i flaskan efter att han hällt upp. "Så gör man bara INTE!" Hans bordsdam var av avvikande åsikt "-Va faan spelar det för roll! Sluta skäm ut dig!" Själv har jag ingen aning om hur man gör eller inte men jag vill minnas att det var gubben själv sm tryckte i korken som kyparen hade glömt på bordet (vilket han nog heller inte borde gjort).
Nog om detta. Nu till Jonas. Jonas Gardell är rolig. Mycket rolig mellan varven till och med men emellanåt blir han allvarlig och då tappar showen fart. Eller så är det bara jag som reagerar för starkt på de tragikomiska barndomsanekdoterna när han blev vald sist och fick ställa til lmed egen "hippa" för att få bli bjuden på en. Magontet sitter i rätt länge, ändå till Gardell visar upp sin 40+ torso och demonstrerar hur mycket alla magvecken fladdrar om man fingrar på dem. Maniskt vrålar han sedan "Men det är inte det värsta! Det är inte det värsta!" och så lutar han sig fram och sätter gäddhänget i gungning. Jag skrattar så att tårarna rinner. Lite synd tycker jag om den gråhårige mannen som kommer tillbaka från sitt toalettbesök (eller vad han nu gjorde mitt i föreställningen) när Gardell hojtar "VAR har du varit???" Hur mycket har du missat? Såg du det här?" och så knäpper han upp skjortan och börjar spela på fläsket igen. Skrattsalvorna dånar och publiken trummar med fötterna mot salongsgolvet.
Är det något Gardell kan så är det att domptera en publik. Fast jag kan inte hjälpa att jag blir lite trött när han återgår till att berätta om hur hans far lämnade familjen och lämnade hans mamma att sitta i en mörk portvaktslägenhet med ouppackade flyttlådor. Jag vill vara kvar i de där euforiska vansinnesskratten hela kvällen och bara få magont av skrattkramper. Men samtidigt slår det mig att det nog är just blandningen mellan det där svarta som berör och gör ont som utlöser de hysteriska skratten. Att kunna skratta åt det som varit och gå vidare är väl egentligen inte så dumt.
No comments:
Post a Comment