Jag är en person som har en tendens att bli lite väl pessimistisk mellan varven. Jag målar ofta upp katastrofscenarion i huvudet och har en ful ovana att älta saker. Det är inget roligt. Det är tröttsamt att vara sån så nu har jag bestämt mig för att ge mig själv i läxa (man är ju inte lärare för inte) att fokusera på det som är roligt istället för tvärtom. Det här låter nog hemskt präktigt i mångas öron men jag tror att man kan förändra rätt mycket bara genom att ändra sitt sätt att tänka kring det. En elev satte faktiskt ord på det på ett väldigt bra sätt häromdagen när jag förmanade dem eftersom sex stycken kommit till lektion utan penna och bok. "Men se det på det här sättet - tänk så många som hade med sig penna ändå!", sa han och han har ju rätt! Så himla rätt!
Sedan tänkte jag på det här som Maria skrev om för ett tag sedan om att skriva en tacksamhetsjournal. Jag känner mig ofta tacksam och glad över små saker. Det kan var när lägenheten är nystädad och golven luktar såpa eller när solen lyser in genom fönstret på ett alldeles särskilt vis men de pratar man ju sällan om när man ältar hur veckan har varit med kompisen över telefon.
Hursomhelst läste jag ut Muriel Barberys Igelkottens elegans idag (en bok jag fick i julklapp) och också den fick mig att tänka på det här med att ta vara på rätt saker. I slutet av boken tänker en av huvudpersonerna "det kanske är det som är livet när allt kommer omkring: mycket förtvivlan men också korta stunder då tiden inte är sig lik. Det är som om musikens toner utgör en sorts parenteser i tiden, ett avbrott, en annan plats precis här, ett alltid mitt i aldrig". När jag läste det så tänkte jag att det är nog precis så det är. Lycka kommer i små, korta stråk och det gäller att ta vara på det man får. Varför sitta och reta sig på dammtussarna bakom sängen om man kan vara glad över det nystädade skrivbordet liksom? Ja det här blev ju långt och filosofiskt.Kanske har lite feber på väg ändå...:)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment