Jobbig konst

Igår strålade vårsolen och efter att ha ägnat förmiddagen i vårsolen med en bunt gamla inredningstidningar åkte jag in till stan och mötte en kompis för att gå på Liljevalchs vårsalong. Vi promenerade utmed Strandvägen i vårsolens sken (och det gjorde typ hela Östermalm) fram till konsthallen och även den var full med folk. Det var kö utanför när vi kom men vi gick ändå in för i konsthallen är det ju gott om plats.

Utställningen var dock en rätt deprimerande historia. Alla konstnärer inklusive de gymnasieelever,vars verk hängde på källarplanet, verkade ha satsat på domedagstemat. Det var mycket, i mitt tycke, aggressiva bilder. Ett ansikte med ögon överallt var vad vi möttes av i entrén och nere i källaren hängde ett jordklot med injiceringssprutor utstickande åt alla håll. En våning upp blev det ju inte bättre precis. Döda, uppochned-hängande hästar, ett vaxdockebarn med sönderskjuten (?) skalle.

Faktiskt fanns det en hel del tavlor som, om man är snäll, bara kan kalla för fula. Bjärta målningar med grälla naturmotiv som förde mina tankar till Jehovas broschyrer och New Age tingeltangel. Kanske är det för att jag inte förstår det här med konst riktigt men är konstens enda syfte verkligen att provocera och väcka äckel? Är det det enda som berör människor? Jag lyssnade på två kvinnor som passerade och den ena påpekade just för sin väninna att det var mycket otäcka bilder varpå den andra snusförnufigt svarade att "Ja, kärlek är ju inte så intressant att avbilda". Jag kände att jag ville fråga varför. Vore inte det en större utmaning? De flesta verk i den där hallen var ju inte precis vad man skulle kalla estetiskt tilltalande utan spelade just på att väcka känslor av obehag och osäkerhet hos betraktaren; nakna män och kvinnor med nakna kycklingar liggande i nackgropen, tecknade ansikten med olika hudsjukdomar och ett rådjur i en säng med en sörjande kvinna intill.

Självklart fanns det undantag. På olika ställen i konsthallen dök till exempel en tvåbent älg i smide upp som ägnade sig åt allehanda aktiviteter. Än smidde han järn, än stod han vid en spis och kokade en råtta, än målade han en varning- för- älg skylt. Sådant gillar jag. Konst som har lite humor och inte tar sig själv på så förbannat stort allvar. Till den kategorin hörde också fiskargubben som fått låna slöja och solfjäder av damen med slöjan. Oväntat och kul! Många verk var också,vad undertecknad helt amtörmässigt kunde bedöma, tekniskt väldigt välgjorda. Särskilt de verk som vilade på någon slags hantverkstradition. Vi blev helt förälskade i en barsk och tjock dam tovad i ull.

Jag förstår att man vill förmedla budskap med sin konst men jag hade gärna sett lite mer ljus i tunneln. Vi behöver skönhet också. Blod och äckel finns det nog av ändå kan jag tycka. Jag blir trött av att konst ska vara så himla pretensiöst och svårtillgängligt hela tiden. Har ni varit på vårsalongen? Vad tyckte ni?
































Bilder lånade härifrån och här.