Jag är en tunnelbanemussla

Tydligen finns det någon oskriven regel att ensamma människor vill bli pratade med och utfrågade om ditten och datten. Som när jag åkte hem från t-centralen härom kvällen och överviktig exilnorrlänning tydligen tyckte att jag förtjänade att få veta allt om hans förehavanden för dagen liksom hans civilstånd (skild) och antal barn(två). Liksom att han hade rätt att få veta var jag hade varit, var jag skulle och vad jag arbetade med. Jag svarade artigt fast rätt fåordigt. Men han var en ihärdig konversatör, fullkomligt blind för alla sociala signaler som pinsam tystnad och undvikande blick. han nöjde sig inte med halvhjärtade svar utan frågade ogenerat på om än det ena än det andra. Självklart skulle karln till samma station som jag. Till slut lyckades jag genom ett sms förmå sambon att ringa och först efter att jag ömt sagt hej då till kärleken med ett övertydligt "Puss,puss" övergick konversationen från mitt privatliv till hur svårt det är att prata med folk på tunnelbanan...

Jag kände mig i hög grad träffad men det kanske är så att det beror på vad man pratar med folk om på tunnelbanan? Jag gillar inte att prata om mitt privatliv med främlingar, vilket kanske är paradoxalt när jag skriver en blogg som bara handlar om vad jag gör MEN jag föredrar att vara en tunnelbanemussla. Så dä så.