Brödbak som humörsänkare

Brödbak tar tid. I synnerhet om man som jag väljer ett recept ur en mattidning och det står att man ska skålla en massa frön och jox dagen innan. Det tar också tid om det visar sig att man inte har alla ingredienserna hemma. Men det gör ju ingenting. En glader bagare går till affären och skaffar sig mörkt lantbrödsmjöl med surdegspulver om så krävs. Kruskaklit fick bli vetkli istället. Det kan väl inte göra så mycket? Dag två är det dags för utbakning. Nytt vatten på fröblandningen som stått till sig över natten. I med jäst och det nyinköpta mjölet. Puh...blanda, blanda och blanda. Armarna vill domna och jag förbannar mig själv att jag inte har en sån där assistentmaskin som mamma har. Utbakningen ska ju inte vara så svår dock. "Klicka ut degen i 1½ litersformar". Plättlätt. "Släta till ytan med vattensköljd hand." Läst och gjort! "Jäs degen i ca 20 minuter" Och det gör den- rejält dessutom. Det ser ut att bli ett strålande bröd. Så skjuts in i ugnen på 225 grader. Men här någonstans slarvar jag i läsningen ( eftersom jag vill fortsätta surfa inredningsbilder på nätet) och missar att brödet ska stå långt ned i ugnen. Till en början doftar det otroligt gott. Jag ler för mig själv. Eget hembakt grovbröd, det är inte alla som kan skryta med det minsann! Men så letar sig en egendomligt bekant och lite bitter doft sig ut till arbetsrummet där jag sitter. Det luktar som när sambon i all hast glömt att stänga av kaffebryggaren och låtit kaffet stå på den heta uppvärmningsplattan hela dagen. Just det -det luktar bränt! Nu blir det fart på fläsket vill jag lova. I ett huj är jag ute i köket och rycker ut mina limpor. Det är inte så farligt trots allt men ytan är utan att säga för mycket välgräddad. Jag låter dem vila under en handduk tills de svalnat något innan jag stjälper upp dem och det är då jag upptäcker att resten av limpan inte är särskilt gräddad alls. Blek och degig ligger den där med rumpan i vädret med sitt vidsvedda huvud mot gallret. Nu är jag nära att ta till lipen.Svärande slänger jag in de uppochnedpåvända limporna i ugnen igen och ber till gud att det bara är ytan som ser så här bleksiktig ut. Det är det förstås inte. Limpan är knaprig och god i kanterna men innanmätet är mjukt och degigt. Men det smakar bra, ingen läskig smak av jäst eller mjöl. Med en suck ger jag upp och tänker att det kanske kommer gå att rosta i alla fall men den där stolta känsla av att vara en präktig hembakare, den vill inte riktigt infinna sig.