Jag har ju kommit ut med mitt lätt överdrivna secondhandshoppande tidigare här i bloggen och jag har på inget vis blivit bättre det senaste. Det känns bättre än att köpa nytt och pengarna går ju till bra verksamhet fast…det är lite sjukt.
Sambon är bra på att köpa saker vi faktiskt behöver, t.ex. kläder till lilleman men själv hittar jag alltid någonting extra. Nyligen hittade jag 6 blåmönstrade dessertskålar för 15 kr/st och en söt assiett med blommönster från Rörstrand. Och sen slentriangick jag lite på Myrorna någon vecka senare medan sambon uträttade ett ärende och då hittade jag en vacker tekopp med samma mönster och ett litet örngott och ett matchande påslakan i pastellfärgade ränder.
De där gamla tingen är unika, har oftast en helt annan kvalitet eller stil som tilltalar mig. Men - loppis är ju också en ändlig resurs och det där saksamlandet ger mig lite dåligt samvete. Skåpen dignar ju redan av porslin och på balkongen står t.o.m. en låda gamla tallrikar som jag inte kunnat förmå mig att skänka vidare för man vet ju aldrig om de kommer till användning. Det skulle ju kunna hända att vi köper oss ett sommartorp till exempel...
Fast på morgonen när jag äter min fil ur den lilla söta blå skålen tänker jag också att det ändå är rätt fint att en gammal skål som någon annan ratat kan göra mig glad om så bara för en frukoststund.
No comments:
Post a Comment