Citatet ovan kommer från The Ventriloquist's Tale, boken jag skrev min engelskuppsats om och ibland känns det bara precis just så. Som om allting alltid kommer med ett pris. Mitt i allt det omvälvande som det innebär att få barn har sambon fått en behandling för sina gångproblem som lägger sitt smolk i glädjebägaren.
Jag vill inte gå djupare in på allt det där men vi kan väl sammanfatta det hela med att det är skit. Skit att vara nyblivna föräldrar och att den ena inte vågar bära ungen av rädsla för att ramla, skit att inte kunna njuta av det fina och nya i att tillsammans gå på långa barnvagnspromenader tillsammans. Skit att känna att man är beroende av en biljävel i precis allt man ska ta sig för (särskilt som bilen man har plötsligt är för liten för att få in två stora personer, en liten, packning och barnvagn) eller att hela tiden behöva tänka i avstånd och metrar om det är genomförbart. Skit att behöva tänka att en semester i en kullerstenslagd stad nog inte ens är att tänka på och skit att ens behöva fundera på om vi verkligen kan köpa oss ett hus med trapp eller som behövs målas från stege.
Kanske är det baby bluesen som håller i sig men jag pendlar väldigt mycket mellan hopp och förtvivlan just nu. Ena stunden känns det fantastiskt när en liten mätt och glad bebis ligger i ens armar och smackar förnöjsamt. Vid tredje nattamningen som efterföljer ca tre timmars mer eller mindre ihållande kvällsskrik endast avbrutet av halvmissnöjt ammande på såriga bröstvårtor sitter jag och lipar och undrar vad jag givit mig in på. Och känner mig som världens sämsta mamma...Hoppas det stabiliserar sig snart. Just nu sover knyttet och är världens finaste.
Monday, June 17, 2013
Tuesday, June 11, 2013
En speciell dag
Klockan 2.00 på natten mellan 29 och 30 maj gick mitt vatten. Det kändes som ett litet knäpp och sedan blev det alldeles blött i trosorna. Jag väckte sambon och gick med nästan läskigt lugn in i duschen, duschade och gav sambon den så här i retrospektiv något irrationella ordern att koka pasta och steka köttbullar eftersom vi ätit så dålig middag dagen innan. Jag hade ju läst hur viktigt det var med kolhydratuppladdning inför förlossningen och så hade vi istället lyckats med att äta slarvigt.
Klockan 02.15 befann vi oss alltså vid vårt middagsbord intagandes makaroner och färdigköttbullar. Därefter ringde jag till förlossningen. Ännu kände jag inga värkar, bara ett slags molande i ländryggen. De frågade om jag känt bebisen röra sig, om jag hade värkar och bad mig sätta på en binda för att hålla koll på om det verkligen var vattenavgång. Självklart rörde Pyret inte på sig alls just då. Jag blev ombedd att dricka vatten och ringa tillbaka inom en halvtimme när barnet rört sig. Jag blev jättenervös och fick ligga på sängen och buffa på magen i ca 25 minuter innan jag fick gensvar och kunde ringa tillbaka. Därefter fick jag en tid för kontroll av vattenavgång kl. 8.15 och jag uppmanades att gå och lägga mig igen.
Sagt och gjort. Vi gick och sov. Eller försökte sova rättare sagt. Själv sprang jag på toa stup i kvarten och kände vattnet skvalpa ut i skvättar och när jag la mig kände jag med ca fem minuters mellanrum vågor av mensvärksliknande smärta. Värkar helt klart men ganska snälla sådana tänkte jag.
8.15 var vi på plats på Huddinge sjukhus. Jag fick vänta ca 20 min och sedan kopplade de upp mig mot ett CTG och vi lämnades i ensamma med maskinen i ett ganska kalt rum. Jag kände hur värkarna ökade i intensitet och vi kunde följa grafen som skrevs ut på pappret innan vi hämtades av en läkare för undersökning av vattenavgången.
Läkaren kunde inte konstatera något läckande fostervatten mer än det som fanns i bindan men hon kunde se att jag var 4 cm öppen och hon ville kolla med förlossningen om vi skulle få komma in eller om vi skulle skickas hem igen. Jag var inställd på att behöva gå hem men halv tio fick vi komma till förlossningen.
Därefter gick allting väldigt fort. De satte ett nytt CTG men denna byttes sedan ut mot en skalpelektrod eftersom det var svårt att höra barnets hjärtljud (här blev jag så nervös att jag höll på att svimma), sedan erbjöd de mig en rätt så läbbig lunch bestående av champinjonfyllda crêpes som jag inte kunde få ner eftersom värkarna då började bli så pass starka att jag började använda lustgasen. Jag tvingade R att läsa av maskinen så att jag visste när det var dags att andas in lustgasen och fick ganska snabbt in knycken. Nästan lite för bra. En stor del av den här fasen är ett töcken, dels p.g.a. att jag kände mig berusad av lustgasen - inte "ungefär som efter ett par glas vin" som barnmorskan sa utan mer som när man tömt hela flaskan själv- dels för att jag var så hög på endorfiner och hormoner att jag kände mig lite som i trans. Jag minns att det kom och gick personal och att jag hade öppnat mig mer för varje gång den duktiga barnmorskestudenten som tog hand om oss tittade efter och att jag hade en galen halsbränna när jag sörplade äppeljuice för att fukta strupen.
Sen uppmanades jag plötsligt att lägga bort lustgasen. Ett helt hov slöt upp omkring mig och jag minns att barnmorskestudentens handledare sa något om att det var dags att lägga ut "landningsbanan"och jag kände ett omistligt tryck nedåt och en undersköterska greppade mitt ena ben och R uppmanades att ta tag i mitt andra.
Vad som hände sen minns jag väldigt fragmentariskt. Jag minns det som en känsla att vilja bajsa men att barnmorskorna sa att jag var tvungen att invänta en värk och jag minns hur min kropp gjorde en värkpaus just som jag förstod att huvudet var på väg ut. Benen skakade och jag minns hur den där värkpausen kändes evighetslång innan de till slut hojtade till mig att dra upp armarna - "ut och flyga- opp med armarna annars händer det ingenting" och hur jag tog i så att svetten lackade när värken väl kom och jag till slut kände hur först huvudet och sedan hela bebiskroppen gled ut. Våran Ivar var född.
Klockan 02.15 befann vi oss alltså vid vårt middagsbord intagandes makaroner och färdigköttbullar. Därefter ringde jag till förlossningen. Ännu kände jag inga värkar, bara ett slags molande i ländryggen. De frågade om jag känt bebisen röra sig, om jag hade värkar och bad mig sätta på en binda för att hålla koll på om det verkligen var vattenavgång. Självklart rörde Pyret inte på sig alls just då. Jag blev ombedd att dricka vatten och ringa tillbaka inom en halvtimme när barnet rört sig. Jag blev jättenervös och fick ligga på sängen och buffa på magen i ca 25 minuter innan jag fick gensvar och kunde ringa tillbaka. Därefter fick jag en tid för kontroll av vattenavgång kl. 8.15 och jag uppmanades att gå och lägga mig igen.
Sagt och gjort. Vi gick och sov. Eller försökte sova rättare sagt. Själv sprang jag på toa stup i kvarten och kände vattnet skvalpa ut i skvättar och när jag la mig kände jag med ca fem minuters mellanrum vågor av mensvärksliknande smärta. Värkar helt klart men ganska snälla sådana tänkte jag.
8.15 var vi på plats på Huddinge sjukhus. Jag fick vänta ca 20 min och sedan kopplade de upp mig mot ett CTG och vi lämnades i ensamma med maskinen i ett ganska kalt rum. Jag kände hur värkarna ökade i intensitet och vi kunde följa grafen som skrevs ut på pappret innan vi hämtades av en läkare för undersökning av vattenavgången.
Läkaren kunde inte konstatera något läckande fostervatten mer än det som fanns i bindan men hon kunde se att jag var 4 cm öppen och hon ville kolla med förlossningen om vi skulle få komma in eller om vi skulle skickas hem igen. Jag var inställd på att behöva gå hem men halv tio fick vi komma till förlossningen.
Därefter gick allting väldigt fort. De satte ett nytt CTG men denna byttes sedan ut mot en skalpelektrod eftersom det var svårt att höra barnets hjärtljud (här blev jag så nervös att jag höll på att svimma), sedan erbjöd de mig en rätt så läbbig lunch bestående av champinjonfyllda crêpes som jag inte kunde få ner eftersom värkarna då började bli så pass starka att jag började använda lustgasen. Jag tvingade R att läsa av maskinen så att jag visste när det var dags att andas in lustgasen och fick ganska snabbt in knycken. Nästan lite för bra. En stor del av den här fasen är ett töcken, dels p.g.a. att jag kände mig berusad av lustgasen - inte "ungefär som efter ett par glas vin" som barnmorskan sa utan mer som när man tömt hela flaskan själv- dels för att jag var så hög på endorfiner och hormoner att jag kände mig lite som i trans. Jag minns att det kom och gick personal och att jag hade öppnat mig mer för varje gång den duktiga barnmorskestudenten som tog hand om oss tittade efter och att jag hade en galen halsbränna när jag sörplade äppeljuice för att fukta strupen.
Sen uppmanades jag plötsligt att lägga bort lustgasen. Ett helt hov slöt upp omkring mig och jag minns att barnmorskestudentens handledare sa något om att det var dags att lägga ut "landningsbanan"och jag kände ett omistligt tryck nedåt och en undersköterska greppade mitt ena ben och R uppmanades att ta tag i mitt andra.
Vad som hände sen minns jag väldigt fragmentariskt. Jag minns det som en känsla att vilja bajsa men att barnmorskorna sa att jag var tvungen att invänta en värk och jag minns hur min kropp gjorde en värkpaus just som jag förstod att huvudet var på väg ut. Benen skakade och jag minns hur den där värkpausen kändes evighetslång innan de till slut hojtade till mig att dra upp armarna - "ut och flyga- opp med armarna annars händer det ingenting" och hur jag tog i så att svetten lackade när värken väl kom och jag till slut kände hur först huvudet och sedan hela bebiskroppen gled ut. Våran Ivar var född.
Bullbak
Den 29 maj kände jag mig otroligt trött och samtidigt så rastlös att jagbara var tvungen att göra något. Jag hade skrivit en lång lista av saker att göra inför förlossningen: städa lägenheten, laga storkok och frysa in så att vi skulle ha mat när vi kom hem, fixa växter till balkongen och plantera dem. Projekt fanns det gott om men ingen lust riktigt. Förutom till att baka bullar. Snäckor närmare bestämt.
Jag har försökt baka snäckor en gång tidigare, istället för de sedvanliga snurrorna som jag brukar göra, och då blev jag så irriterad på att det inte gick bra att jag i alla fall bakade ut dem till snurror till slut. Men - skam den som ger sig för snäckor ser ju mycket finare ut, eller hur?Jag letade runt på nätet efter det optimala receptet och fastnade för ett där man skulle använda osmält smör i degen för att de skulle bli saftigare, vilket jag tyckte lät intressant och ville testa. Bullarna blev verkligen goda men om de blev så mycket saftigare än mina vanliga snurror vet jag inte. Däremot satte det fart på den andra bullen i ugnen. Klockan två på natten gick vattnet...
Swedish Grace Kronax - en ny förtjusande bekantskap
Vi började ju samla på delar till Swedish Grace och önskade oss mest det i julklapp förra året. Det är en väldigt tjusig servis som känns både traditionell men funkar ändå till modern stil tycker jag och färgerna är superfina och pastelliga (utom hav då kanske men just nyansen hav önskade vi oss heller inte). Just nu har vi en full uppsättning mattallrikar, fyra små assietter och två stora assietter. Alla i vitt. Det kändes mest praktiskt så då man istället kan variera färgen på duken och servetterna om man vill duka fint. eller bryta av med udda assietter t.ex. Däremot har vi de små skålarna i olika färger och de djupa tallrikarna i färgen is och jag älskar dem!
Kanske är det därför inte så förvånande att jag alltid varit så svag för den här koppen som stått i svärföräldrarnas köksskåp. Den är nätt, har vacker form och den har Swedish Graces karaktäristiska reliefmönster OCH en vacker dekor av stiliserade blommor i gråblått. Jag tycker den är så söt! Så söt att svärmor gav bort den till mig så nu har jag ju ett nytt projekt - att jaga tag i en uppsättning tekoppar med samma dekor. Hittills har jag aldrig lyckats hitta någon på loppis trots att jag hållit korpgluggarna öppna men - skam den som ger sig. Jag har ju i alla fall en, om än en lite kantstött en.
På vift i södra förorten
Igår hade vi en härlig dag. Solen lyste och det var riktigt sommarvarmt ute. Efter att ha frukosterat på den hembakta och förträffliga limpan (sommarlivets limpa efter Anna Bergenströms recept) begav vi oss en kort sväng till Lindex i Skärholmen för att köpa babymössor. Jag har nämligen hört att de är känsliga om öronen de små liven när de är nybakade så även om det är varmt och skönt är det ju bäst att vara förberedd. Det blev en miniliten hätta i vitt och en lite större med båtar i rött och blått på som kommer passa finfint till de randiga bodysarna (hopplöst ord att böja bra på svenska, body/bodies > bodiesarna?) jag köpt tidigare.
Därefter tog vi en tur till en liten plantskola i närheten av Fittja men värmen i bilen och lunchungrigheten gjorde att vi tog beslutet att åka och äta och sen åka tillbaks istället för att låta blommorna stå i en överhettad bil.
Planen var först att äta något på Röda Cafét precis intill men de hade bara mackor och sallader och vi (läs min sambo) ville gärna ha riktig mat, dvs. ordentliga portioner tillagad mat så vi styrde om kosan till Mångkulturellt centrum i Fittja.
Förutom att inhysa just ett mångkulturellt centrum så har de en fin restaurang "Tavernan" där man kan äta vegetariska rätter med inspiration från hela världen. Igår, på tisdagen, var det mezebuffé som serverades och vilken buffé sen! Bordet dignade av vackert upplagda sallader av kryddat ris, gyllene bulgur, potatis, pasta, allsköns grönsaker och bönor. Det fanns också en varm soppa att inleda med och så det jag älskar- hembakt bröd, röror och oliver. Vi åt och njöt länge och avslutade sedan med att ta en glass i solen vid Fittjabadet och jag lyckades t.o.m. få lite solbränna på armarna.
Sen var det dags att åka hem men eftersom vägen hem går precis utmed Erikshjälpen så kunde jag ju inte låta bli att göra ett stopp där med. Men då var sambon trött och behövde vila så han hängde kvar i i bilen och lyssnade på radion medan jag strosade runt därinne och tittade på blommiga porslinskoppar, tyger, babykläder och böcker. Jag fyndade för 100 riksdaler men kände mig rik när jag gick ut. Måste vara någon jägargen som kickar igång när man handlar second hand eller går på loppis...
Med mig fick jag en lantlig duk i vitt, rosa och blått (som påminde mig om något vi haft hemma när vi var små och som kommer passa perfekt den dagen vi köper ett eget litet torp), en smörblommemönstrad gardin (som visserligen inte passar något fönster just nu men för 20 kr kändes den ändå som ett kap och kanske blir den något annat någon dag), ett småblommigt bäckeböljapåslakan till Pyret, två romaner: Mons Kallentofts "Vårlik" och Paul Austers "The Brooklyn Follies"och dessutom sagoboken "John Bauers Sagovärld"(som kanske kommer läsas, kanske kommer att bli slaktad för sina vackra bilders skull).
Som ni hör var det ju en riktigt humörhöjande förmiddag men sen fick jag lov att gå hem och lägga mig på sängen för det finns en gräns för hur mycket kul gravida kvinnor orkar med i ett svep. Några plantor blev det förresten inte för dem glömde jag bort rusig av mina second hand fynd...
Därefter tog vi en tur till en liten plantskola i närheten av Fittja men värmen i bilen och lunchungrigheten gjorde att vi tog beslutet att åka och äta och sen åka tillbaks istället för att låta blommorna stå i en överhettad bil.
Planen var först att äta något på Röda Cafét precis intill men de hade bara mackor och sallader och vi (läs min sambo) ville gärna ha riktig mat, dvs. ordentliga portioner tillagad mat så vi styrde om kosan till Mångkulturellt centrum i Fittja.
Sen var det dags att åka hem men eftersom vägen hem går precis utmed Erikshjälpen så kunde jag ju inte låta bli att göra ett stopp där med. Men då var sambon trött och behövde vila så han hängde kvar i i bilen och lyssnade på radion medan jag strosade runt därinne och tittade på blommiga porslinskoppar, tyger, babykläder och böcker. Jag fyndade för 100 riksdaler men kände mig rik när jag gick ut. Måste vara någon jägargen som kickar igång när man handlar second hand eller går på loppis...
Med mig fick jag en lantlig duk i vitt, rosa och blått (som påminde mig om något vi haft hemma när vi var små och som kommer passa perfekt den dagen vi köper ett eget litet torp), en smörblommemönstrad gardin (som visserligen inte passar något fönster just nu men för 20 kr kändes den ändå som ett kap och kanske blir den något annat någon dag), ett småblommigt bäckeböljapåslakan till Pyret, två romaner: Mons Kallentofts "Vårlik" och Paul Austers "The Brooklyn Follies"och dessutom sagoboken "John Bauers Sagovärld"(som kanske kommer läsas, kanske kommer att bli slaktad för sina vackra bilders skull).
Subscribe to:
Posts (Atom)