Det är skillnad på Ni och ni...

Jag var med om en ganska märklig sak häromdagen. Jag var på universitetets andrahandsbokhandel för att hämta ut pengar för sålda böcker. Detta är inget konstigt i sig, det händer lite då och då. Det som däremot var konstigt var att affärsbiträdet, som av allt att döma var i min egen ålder (möjligen något yngre), envisades med att Nia mig. Inte mindre än 6 ggr blev jag kallad Ni. "Ni vill alltså ta ut pengar?", "Har Ni ett Id-kort?", "Då måste Ni skriva under här" osv, osv. Detta provocerade mig något oerhört. Varför vet jag egentligen inte. Jag tror inte att biträdet på något vis försökte vara nedlåtande. Men vad menade hon då med att Nia mig än hit än dit? Några möjliga tolkningar följer här nedan:
1) Du är personlighetskluven, således tilltar jag dig/er med ni.
2) Du är student/fattig/ful, således bevärdigar jag mig inte med att tilltala dig med du.
3) Du är gammal, således tilltalar jag dig enligt utlandsprincipen med Ni.

Tyvärr tror jag att det här Niandet var butiksbiträdets uppfattning om att vara artig. Dock förefaller inget av ovanstående förslag speciellt artiga i min mening. Men utlandsprincipen då? I Frankrike, Italien och Spanien (för att nämna några exempel) är det ju artigt att säga Ni till till dem man inte är närmare bekant med, till sina arbetskamrater och till de äldre t ex, eller? Jovisst, det kan väl hända att det är kutym att Nia i många europeiska länder men Niandet är också en maktfaktor. Ett sätt att visa rang och hålla ordning i leden, precis som Niandet var något som bara de som inte hade någon titel råkade ut för i Sverige innan dureformen. Således föredrar jag att även i fortsättningen bli kallad du. För jag är, som min mamma så riktigt påpekade när man i tonåren indirekt (genom användandet av ni) anklagade henne för att tjata, ensam i mina byxor.