Pifftips för trist hyrestvåa sökes

Jag är en riktig inredningsknarkare. Inte så att jag köper extremt mycket inredningsprylar (eller jo kanske fast mest second hand nuförtiden) men jag läser mycket bloggar om inredning och pyssel och köper gärna glossiga magasin att läsa uppkrupen i soffan om vintern eller utslagen i hängmattan när det är sommar.

Det är ju kul att se hur andra har löst det och hur andra bor. Kul men frustrerande. Särskilt om man bor i en  högst ordinär hyrestvåa från nittiotalet. Vår lägenhet ligger nämligen högst upp i ett 60-talshus men är tillbyggd högst upp någon gång under nittiotalets början. Läget är alltså fint. Vid och fri utsikt ovan huset mittemot och ut över förorten och vi har en redig balkong också men - nittiotalet byggnadsteknik kännetecknas inte direkt av god smak och kvalitet om vi säger så.

Exempel på detta är t.ex. våra gula vardagsrumsväggar (som jag efter  lång tid nu äntligen förlikat mig med), en mintgrön, melerad plastmatta i köket (som man aldrig kan förlika sig med misstänker jag) och en liknande blågrå matta i badrummet (som en väninnas barn tycker är våldsamt vacker och det säger kanske allt).

Fast värst är nog ändå fönstren och allt gips och annat fuskmaterial som läggan är byggd av. I de glossiga magasinen verkar alla bo i vackra lägenheter med 3,5 meter i takhöjd och knarrande vackra plankgolv. Fönstren är höga och spröjsade och så djupa att man kan sitta i nischen. Så ser inte den fula verkligheten ut. Inte här i alla fall.

Våra väggar får sprickor i hörnskarvarna efter varje vinter för gipsskivor rör på sig av vind och värmeväxlingar. Fönsterbrädorna sväller lite om man glömmer ett fönster öppet  för de är gjorda i vitmålad masonit. De klarar inte av ens ett par droppar vatten. Och frågan är om de ens klarar alltför många krukväxter.

Väggarna vågar man inte hänga för många eller för tunga tavlor på i alla fall för man vet ju liksom inte var föregående hyresgäst har perforerat och vilken effekt det ger om man borrar ett hål för nära ett tidigare. Kan ju bli som i Gevaliareklamen: ett oväntat besök hos grannen. Då vill jag hellre ringa på dörren hos tanten nedan om jag blir kaffesugen.

Ja jag kan gnälla i det oändliga om saker jag vill ändra på men det blir inte bättre för det så istället skulle jag vilja ha tips. Vad kan man göra för fiffigt med sin halvtaskiga hyresrätt så att den känns som ett palats? Vad är era bästa pifftips? DET vore något för magasinen att skriva om! För även om knasalliansen snart har precisionsbombat bort alla hyresrätter i Stockholm är vi väl ändå en bunt som sitter här på ett hyreskontrakt som vi inte vågar släppa (trots fula plastmattor och avsaknad på förråd)?

Blandade känslor

Jag har ju kommit ut med mitt lätt överdrivna secondhandshoppande tidigare här i bloggen och jag har på inget vis blivit bättre det senaste. Det känns bättre än att köpa nytt och pengarna går ju till bra verksamhet fast…det är lite sjukt.

Sambon är bra på att köpa saker vi faktiskt behöver, t.ex. kläder till lilleman men själv hittar jag alltid någonting extra. Nyligen hittade jag 6 blåmönstrade dessertskålar för 15 kr/st och en söt assiett med blommönster från Rörstrand. Och sen slentriangick jag lite på Myrorna någon vecka senare medan sambon uträttade ett ärende och då hittade jag en vacker tekopp med samma mönster och ett litet örngott och ett matchande påslakan i pastellfärgade ränder.

De där gamla tingen är unika, har oftast en helt annan kvalitet eller stil som tilltalar mig. Men - loppis är ju också en ändlig resurs och det där saksamlandet ger mig lite dåligt samvete. Skåpen dignar ju redan av porslin och på balkongen står t.o.m. en låda gamla tallrikar som jag inte kunnat förmå mig att skänka vidare för man vet ju aldrig om de kommer till användning. Det skulle ju kunna hända att vi köper oss ett sommartorp till exempel...

Fast på morgonen när jag äter min fil ur den lilla söta blå skålen tänker jag också att det ändå är rätt fint att en gammal skål som någon annan ratat kan göra mig glad om så bara för en frukoststund.

Om att vara på landet

Jag lyssnade på morgonpasset häromdagen när en av radiopratarna raljerade lite om vad man egentligen gör om man har ett sommarställe på landet, det är ju så dött, finns ju ingenting att göra liksom.  Sen gav han sin bild av hur folk åker ut till sina torp, slår på sommarvattnet, bäddar rent och värmer upp stugan. Beskrivningen var väldigt träffande men han verkade missa poängen.

Poängen är ju just att man inte har en massa saker att göra menar jag. Allt det där som man svischar igenom hemma när man har tillgång till varmvatten i kran och värme i elementen tar tid och det tvingar en liksom till att gå ner i varv. Diska blir meditation och laga mat en kreativitetsövning om inte allt man behöver finns på plats. För övrigt vill man helst laga enkla saker för hur trevligt det än är med meditation så är det inte så roligt att diska kastruller och fat i flera timmar...

Men visst, ibland blir jag less på att det är invecklat och omständligt ute på svärföräldrarnas torp. Det finns ju dagar när jag inte tycker att stugan är så charmig med sin svinkalla toalett och den eviga väntan på att vattnet ska koka upp på spisen eller blir rastlös så att det kryper längs ryggraden en dag när det regnar.  Men det är något visst ändå att sitta där på torpet och kunna gå ut och fika i vårsolen på verandan eller att kunna springa barfota i gröngräset.  Allra helst vill jag nog ha vi ska ha ett eget sommartorp där jag kan pyssla, odla och grilla ute på tomten. Det är så jag är uppvuxen och det är nog så jag vill att Pyret ska få tillbringa sina somrar också.

Om behovet av färg och att se i bilder

Så här års längtar jag alltid efter färg och grönska. Eller i vanliga fall brukar den där vintertrötthetskänslan av att allt är grått och tråkigt ha tagit av i april men eftersom snön ännu ligger kvar här och där i Stockholm och landskapet ännu är kargt och färglöst som en trist novemberdag behöver jag suga i mig färg på annat vis.



Till exempel kan man duka med Swedish Grace-tallrikarna som vi fick i julas, havsblå iiitalaglas  och turkosblå duk med fräscha prickar.

Förra helgen bjöd jag  en fin kollega på middag på just de där tallrikarna. På menyn stod surdegsbröd toppat med sallad, avocado, gräddfil och röd stenbitsrom, följt av den marockanska lammgrytan och uppiggande gult saffransris. Till efterrätt bjöd jag på mandel - och polentakaka med lättvispad grädde och bär.

Bilden är tagen dagen efter när jag och sambon mumsade på resterna och när solen lyste in var jag bara tvungen att ta en bild på färgerna. Jag har aldrig riktigt gillat gult och blått som kombo, tycker inte att svenska flaggan är speciellt stylish men det här gillar jag.

Sambon fattar inte riktigt det där. Han tycker ibland att jag blir lite besatt när jag drar fram kameran mitt i middagen  men det är en sorts blick jag har eller vad man ska kalla det. Jag ser liksom saker som "foton" i huvudet och då händer det, mer ofta än sällan faktiskt, att kameran (eller mobilen mest nuförtiden) åker fram. Det kan vara hur ljuset faller eller saker som ser vackra ut tillsammans eller för all del aparta ut tillsammans men då får jag det där kameralinsseendet. Finns det fler därute som är på det här viset?

"Sportlov"

Ibland är jag en gnällig typ det får jag väl lov att erkänna men den här sportlovsveckan har faktiskt varit något av en besvikelse. Inte har det varit mycket sport och inte mycket till lov heller. I alla fall inte ur den aspekten att jag trodde att jag faktiskt skulle få lov under denna ocean av tid. Tid till att pyssla, baka, sy, ränna på stan och städa på alla såna där skrymslen som man inte bryr sig om i vanliga fall utan tar när man har tid och också arbeta undan en del saker så jag skulle vara i fas när vi drar igång igen (så sportig är jag ändå inte).

Under årets sportlovsvecka har jag arbetat ca 25 timmar tror jag. Först med att rätta och bedöma saker som jag helt enkelt inte hunnit med under de vanliga veckorna för att det kommer annat i vägen hela tiden och sen arbetade jag med att skriva omdömen. Själva omdömesskrivningen tog 15, 5 timme. Och då har jag ändå räknat bort 4, 5 h som vi fick av skolan till detta ändamål. Någonting måste vara väldigt fel.

Egentligen är jag inte den som jublar över Björklunds förslag att slopa omdömen. Jag tror att omdömen är bra så att eleven förstår vad den ska arbeta vidare med men att skriva omdömen i åtta klasser under tidspress borgar ju inte för någon vidare kvalitet och då är ju arbetet ändå ogjort.

Sen finns det ett annat problem. Alla barn och föräldrar förmår inte tolka informationen. Där jag tycker jag är glasklar kan mycket läsas in. Det krävs faktiskt att man kan vara väldigt konkret om det ska bli bra omdömen och det är jäkligt svårt ska jag säga att beskriva en förmåga med ord. Särskilt för föräldrar som kanske inte ens har en aning om vad deras barn gör i skolan, trots skolans veckovisa mail med information.

Jag har det ändå bra, jag undervisar i två ämnen och jag undervisar i engelska och franska och i franskan har jag förhållandevis små grupper. Jag har kollegor som undervisar i So i 7 grupper à 27 -30 elever i varje klass. Det är 4 omdömen per elev som ska skrivas eftersom So är uppdelat i fyra underämnen. Det samma gäller No-lärarna.

Jag undrar dock ibland om man inte tänkte på konsekvenserna för lärarna över huvudtaget när man införde alla dessa  dokumentationskrav. Det kanske inte är så konstigt att svenska elevers kunskapsstandard sjunker när merparten av min lärartid ska gå åt till att plita ned vad barnet har lärt sig och vad det ska utveckla istället för att tiden läggs på att i klassrummet arbeta med att utveckla just de förmågor  som eleverna ska lära sig. Tid som jag skulle kunna lägga på att planera min undervisning på ett klokt vis, på att utvärdera vad som funkar och inte eller bara till att vara kreativ och komma på nya arbetssätt. Jag beundrar verkligen lärare som klarar av allt det här och dessutom kan vara kreativa i sitt arbete.

För mig är stress en verklig kreativitetsdödare. Kanske skulle man sadla om och börja arbeta i butik eller något så att man faktiskt hade tid och energi att ägna sig åt sina fritidsintressen någon kväll i veckan i alla fall istället för att apatiskt däcka i soffan efter att maniskt ha rättat sig igenom 27 läxförhör? Fast det är klart då skulle man ju inte ha något sportlov alls...

Nu är den snart slut...

Påsklovsveckan alltså och jag har redan börjat längta till sommarlovet. Det är intensiva veckor som väntar nu  med nationella prov i engelska, resten av utvecklingssamtalen som jag inte hann med före lovet, planering av avslutningsaktiviteter och allt man vill hinna med i sina klasser.  Jag tittar igenom almanackan inför imorgon och vill helst krypa ner under täcket och förtränga alltihop.

Måndagar är den dag jag normalt har tid för planering men så här ser min dag ut imorgon: två lektioner engelska, lunch/lunchvakt, elevhälsoteamsmöte, förbereda nästa möte (favorit i repris), åka på utbildning och workshop om hur man använder datorn i undervisningen. Det senare är ju ett jättebra initiativ men känns samtidigt lite fånigt eftersom jag vet att jag aldrig kommer att ha tid att planera den typen av undervisning för den sk. förtroendetiden räcker ALDRIG till för allt som behövs göras. Jag får ändå sitta åtskilliga gratistimmar och planera.

Men nog gnällt om det. Jag har faktiskt haft ett otroligt skönt påsklov med mysigt påsklovsfirande med familjen, sköna, lata dagar hemma i Stockholm (med undantag för fredagen som ägnades åt engelskplanering). Jag har hunnit med att bara vara och det har varit otroligt skönt. Det enda jag möjligen ångrar är att jag inte har läst någonting.

Till min förvåning har jag märkt att läraryrket har gjort mig illiterat. Jag läser nästan ingenting på fritiden numer, bortsett från sommarloven. Jag orkar inte. Jag är textmätt. Jag surfar på nätet istället, läser bloggar, bakar och lagar mat om jag inte bara svimmar framför tv:n på kvällen vill säga. Trist men sant. Jag har en hel radda böcker som står och väntar på mig i hyllan. Jag längtar efter att få läsa dem men det känns långt till sommaren när man tittar ut på snön utanför köksfönstret...

Gott Nytt År!

Igår hade jag en liten kris här vid köksbordet. Jag får det ibland. Stunder när jag tänker att jag inte gjort något med mitt liv. Att livet bara kommer att vara ett svischande ekorrhjul och att jag kommer ramla ur det som en torr hårboll och ångra att jag stått där och trajat hela tiden.

Det kanske är begynnande åldersnoja. Jag har ju trots allt passerat trettiostrecket nu. Eller så är det bara lite sunt perspektiv på livet man får mellan varven. Det suger i och för sig att få såna där vardagskriser och     sitta och lipa och tycka synd om sig själv men efteråt blir jag lite gladare igen. Redo för nya tag liksom.

Idag t.ex. kom jag på att livet blir ju vad man gör det till. Kanske skulle man odla sin kreativa sida lite mer och söka en sån här utbildning t.ex. Dekor & reklam. Synd att det är så jomlans dyrt bara och att man skulle behöva ta tjänstledigt för att orka med att gå den men kul vore det!

Med detta sagt vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och må det bli så bra som vi vill ha det!

Det är rätt att våga göra fel

Läste just ett inlägg hos Underbara Clara om att "gunga igång fläsket". Det vill säga att komma igång, att påbörja men också avsluta det man företar sig utan att fastna p.g.a. rädsla för utveckling.

Jag tror att inlägget talade till mig för att jag är en sån som gärna (eller gärna ska jag inte säga för det är egentligen inget jag vill) fastnar i uppgifter för att jag får ångest över hur resultatet ska tas emot. Jag tror inte det duger, jag tror att folk ska vara kritiska men mest av allt kanske jag är rädd för vad som händer sen. För precis som Clara skriver är ju ett avslutande utveckling. Om man avslutar något måste man ju gå in i nästa fas, något nytt.

Mitt examensarbete i engelska är ett lysande exempel på detta. Jag höll på och harvade i år efter år. Jag tog fram texten och skrev lite bara för att ta bort den igen och revidera och utveckla i all oändlighet tills jag hade byggt upp sån ångest kring hela skrivandet att jag mådde illa bara jag tog fram pappren. Allra värst var det efter att min handledare frågade om jag inte var intresserad av att söka doktorandtjänst. Då gick prestationsångesten på högvarv. Inte kunde väl jag? Och vad skulle jag nu skriva nu när jag lurat dem att jag var så jävla bra?

Jag sökte aldrig någon doktorandplats för jag blev inte klar med uppsatsen i tid. Och i ärlighetens namn hade jag nog inte gjort det ändå av en herrans massa andra skäl. Men det är ändå lite tragiskt att jag höll tillbaks mig själv på ett så synnerligen effektivt sätt.

Nu när jag några år äldre och faktiskt till slut har blivit lärare (i engelska och franska på höstadiet) möter jag en massa ungdomar som har precis samma beteende. De har skrivkramp, de kommer inte till skott, de fastnar. En del vågar inte räcka upp handen i klassen av rädsla av att säga fel. Och jag tänker att det bästa jag kan lära de här ungarna är inte att böja alla engelska verb rätt i presens och imperfekt, inte heller att kunna uttala Beaujolais perfekt utan faktiskt att våga. Och att våga misslyckas.

Jag kör inte alltid med handuppräckning utan riktar ibland frågorna direkt till eleven istället. När de säger att de inte kan säger jag åt dem att chansa och att det värsta som kan hända är att det är fel. Då tycker de att jag är helknäpp. Men vi vuxna måste ju visa att det är okej att göra fel och tala om att göra fel är en bra början till att lära sig att göra rätt.  För det är ju som det gamla ordspråket säger: Man lär sig av sina misstag.

"Vi borde äta mer vegetariskt"

Lite förvånad blev jag när han sa det men sambon har varit krasslig ett tag och inte känt sig bra alls. Inte vet jag om det hänger ihop men för några dagar sen konstaterade han, karnivoren med stort K, att "vi borde äta mer vegetariskt". Nu tycker jag nog att vi äter rätt mycket vegetariskt jämfört med många andra allätare jag känner men i sommar har det blivit en hel del lata (och kanske inte fullt så hälsosamma) middagslösningar: hämtpizza, kebab och grillade korvar och kött ute på landet. Men igår körde vi alltså igång projekt "äta mer vegetariskt" så får vi väl se vad det blir. Här ovan har ni i alla fall recepten från gårdagens lunch!

Knasig kaffekultur

För drygt en vecka sedan var min kusin och hennes man här på besök. När de var i huvudstaden ville de göra ett besök på Nespresso för hemma har de en kaffemaskin som gör gott, gott kaffe (eller vad vet jag, jag gillar ju inte ens kaffe speciellt mycket). Jag följde med dem till Nespressos flaggskepp på Kungsgatan. Vilket ställe! Och nu säger jag inte detta i beundran utan kanske mer i ett tillstånd av chock och förvåning.

När man träder in genom dörrarna hälsas man goddag av två, strikt klädda unga män som också håller upp dörren till dig och frågar om de kan hjälpa en med något. Som om man klev in på Ritz eller något. Utanför ångade gatan av värme men i butiken var det svalt. I eleganta glasskåp visades varor upp, i olika hållare till Nespressos produkter och nu kommer vi till det tokigaste av allt - kaffet!

Nespresso tillverkar kaffe i fyra olika smaktyper berättar den lilla foldern jag nappar åt mig medan kusinens man förvirrat letar efter nummerlapparna som anger vilken kassa man ska gå till. (Nummerlappsautomaten liksom skyltarna smälter till den höga grad ihop med inredningen att de var näst intill omöjliga att hitta för ett otränat öga.) Här säljs inte kaffe per hekto eller i kvartskilo paket. Nej, varje kopp kaffe säljs i en liten glänsade, hermetiskt tillsluten aluminiumkapsel! Kapseln har olika färg beroende på smak och de små behållarna ser nästan ut som smågodis där de står uppradade intill varandra i färgskala eller när de ligger huller om buller i en stor glasskål. Vackra glimrande, pastelliga paket.

Snyggt, säkert gott för den som är så hågad men jag kan inte låta bli att känna en fadd smak i munnen av hela konceptet. Hur mycket jag än unnar mina rara släktingar och alla mina vänner gott kaffe så är det något galet med det här. Att förpacka varje kopp kaffe individuellt på det där viset. Men affärsidén funkar bevisligen eftersom butiken finns.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över vad som händer med alla aluminiumkapslarna. Det finns förvisso en sorteringsstation och diskreta skyltar i butiken som uppmanar till återvinning men jag undrar hur många av de små färgade kopparna som verkligen bärs tillbaka dit...

En olycka händer så lätt

Vår dator började uppföra sig misstänksamt, började stänga av sig och löjla sig. Det har varit liknande problem en gång tidigare och då räckte det med en systemåterställning och så var allt frid och fröjd igen. Sambon frågade mig hur han skulle göra men jag uppfattade inte riktigt att han var i full gång med att faktiskt göra det för då hade jag kunnat hjälpa till lite. "Gör systemåterställning", svarade jag. Och det gjorde han - inte. Han valde fabriksåterställning istället.

Mitt hjärta höll på att stanna när jag såg framför mig hur alla bilder i datan hade svepts bort.Nu hade gullet mitt i alla fall haft vett att fylla i "spara personliga filer" men en hel del program försvann i ett rassel. Tll exempel mitt bildöverföringsprogram som jag inte minns varifrån jag installerat det. Det finns säkert någon CD någonstans men var? Det går att USB överföra bilderna med sladd men då kan man inte välja vilka bilder man vill importera. Högst irriterande. Sambon var inte helelr så nöjd. Alla savings från fotbollspelet han har spelat i månader har gått upp i rök. Ska jobba på att hitta bildprogrammet igen. Det fanns med ett nytt program till nya kameran som jag inte ens orkat sätta mig in i. Kanske är dags att göra det nu...

Husvärmning

Sitter här i morgonrocken och bara njuter av att ha helg. Igår var jag på den trevligaste tillställningen på mycket länge (har i och för sig inte varit på så många tillställningar det senaste). Jag hade verkligen supertrevligt. Det var en härlig blandning människor. Gästerna var allt mellan 3 månader och 65 år gamla,vilket var riktigt roligt. Umgås annars inte vi svenskar (jul och påsk undantaget) i åldersgrupper rätt ofta? Jag kan inte påminna mig så många fester som varit åldersblandade om man inte räknar släktkalas.

Hursomhelst pratade vi om ditten och datten, än på engelska, än på svenska. (Det fanns 4 irländare och en amerikan i sällskapet). Det bjöds på värmande soppa, vin och whisky och världens sötaste minisemlor och diskussionerna rörde sig från allt mellan himmel och jord. En riktigt mysig "house warming" som min vän kallar det. House warming -jag gillar det ordet. Det säger liksom mer än inflyttningsfest. Man borde kanske importera det till svenskan. Husvärmning. Fast det låter lite stel och byråkratiskt på vårt karga språk. Jag hoppas dock att kompisen får ett suveränt år (kontraktet är tidsbestämt)i sin nyuppvärmda lya.

Grön av avund

För det mesta när jag surfar runt bland alla fantastiska bloggar som finns här i cyberrymden blir jag upplyft och inspirerad av hur mycket konstnärliga, härliga och pyssliga människor det finns därute. Men ibland blir jag också grön och lite illamående av avundsjuka över att folk bor så galet fint. De bor i hus med högt till tak och vackra fönster, såna där jag drömmer om men aldrig haft. De har kakelugn och schackrutiga köksgolv och på den ärvda byrån står en samling vackra ljusstakar som de fyndat på något smultronställe till loppis och jag bara dör. Varför får andra ha det så snyggt när jag aldrig lyckas jag få till det så där?

Såna dagar ser jag mig runt i lägenheten och tycker att den är hopplös med sina gipsväggar som rätt var det är ruckar på sig och lämnar fula sprickor efter sig. Jag blir vansinnigt irriterad på de hur fult det är med laminerade köksluckor (Marbodal minsann men laminatet är lika osnyggt för det). Jag stör mig på tv-möbeln från IKEA på de ljusgula vardagsrumstapeterna från 90-talet och för att inte tala om de där jävla fula kökstolarna i furu som sambon vägrar ge upp för att "inget bättre alternativ finns". Det går ju liksom inte att göra fint!

Men så kommer jag på bättre tankar och kreativiteten drar igång. I alla fall i huvudet om än inte så mycket i handling. Tänk om man skulle byta ut det där tyget bakom sängen? Och det som hänger i hallen? De har varit med bra länge nu. Om man skulle ta sig en second handrunda?

Efter dagens tandläkarbesök (inga nya hål bara gammal, avstannad karies tack och lov!) tröstade jag mig med en second hand runda och kom hem med 6 stycken blåmönstrade japanska assietter, två florstunna blåblommiga koppar med fat (udda fat tror jag egentligen), ett litet serveringsfat i slipat glas, en rund gul sjuttiotalsduk, en underbar kudde och en stuvbit tyg med röda blommor. Nu känner jag mig rik trots att jag blev 357 kronor fattigare. Bilder kommer förhoppningsvis imorgon.

Grinchbild lånad härifrån.