Surströmmingspremiär...

Bild: www.surstromming.org

Idag har jag ätit surströmming för första gången i mitt liv. Alltså kan man säga att det var surströmmingspremiär idag - i alla fall för mig. Jag var lite nervös innan det ska medges. Man har ju hört rätt mycket om detta spektakel. Att det lär stinka, att man kan kräkas, att man kan bli vräkt om man äter det i flerfamiljshus. Alla mina fördomar kom dock på skam när jag äntrade min väns lägenhet. Jag trodde faktiskt inte ens att de hade öppnat burken för jag kände ingen direkt lukt. Jag kände definitivt ingen stank (och -bara så att ni vet-jag är känd för att känna lukter på lååååångt avstånd). När jag kom in i köket kände jag en mycket svag doft av skämda ägg/ensilageliknande lukt och om man förde näsan lite närmre anrättningen påminde den möjligen lite om kobajs men stank var det definitivt inte tal om. Däremot kan man inte heller tala om någon skön olfaktorisk upplevelse. Det ska dock sägas att det fanns en norrländsk, rutinerad surströmmingsätare med i sällskap och även hon tillstod att det luktade förvånansvärt lite så jag kanske hade tur. Och smaken då? Tja, helt ok. Fast om jag ska vara riktigt ärlig så kände jag mest smaken av rödlöken som man strösslade ovanpå. Jag kanske var för mesig med fisken men jag gjorde som proffsätaren sa och skar strömmingen i fina bitar innan jag lade den på Gene-knäcket tillsammans med skivad potatis och hackad lök. Dock var jag inte någon femma på att rensa och filéa firren. Det blev inte så mycket kvar när jag var klar liksom. Jag får säga som sambon säger om kräftor - så mycket jobb för så lite mat. Men det var roligt att ha provat och jag skulle inte ha något emot att äta det igen.