"Sportlov"

Ibland är jag en gnällig typ det får jag väl lov att erkänna men den här sportlovsveckan har faktiskt varit något av en besvikelse. Inte har det varit mycket sport och inte mycket till lov heller. I alla fall inte ur den aspekten att jag trodde att jag faktiskt skulle få lov under denna ocean av tid. Tid till att pyssla, baka, sy, ränna på stan och städa på alla såna där skrymslen som man inte bryr sig om i vanliga fall utan tar när man har tid och också arbeta undan en del saker så jag skulle vara i fas när vi drar igång igen (så sportig är jag ändå inte).

Under årets sportlovsvecka har jag arbetat ca 25 timmar tror jag. Först med att rätta och bedöma saker som jag helt enkelt inte hunnit med under de vanliga veckorna för att det kommer annat i vägen hela tiden och sen arbetade jag med att skriva omdömen. Själva omdömesskrivningen tog 15, 5 timme. Och då har jag ändå räknat bort 4, 5 h som vi fick av skolan till detta ändamål. Någonting måste vara väldigt fel.

Egentligen är jag inte den som jublar över Björklunds förslag att slopa omdömen. Jag tror att omdömen är bra så att eleven förstår vad den ska arbeta vidare med men att skriva omdömen i åtta klasser under tidspress borgar ju inte för någon vidare kvalitet och då är ju arbetet ändå ogjort.

Sen finns det ett annat problem. Alla barn och föräldrar förmår inte tolka informationen. Där jag tycker jag är glasklar kan mycket läsas in. Det krävs faktiskt att man kan vara väldigt konkret om det ska bli bra omdömen och det är jäkligt svårt ska jag säga att beskriva en förmåga med ord. Särskilt för föräldrar som kanske inte ens har en aning om vad deras barn gör i skolan, trots skolans veckovisa mail med information.

Jag har det ändå bra, jag undervisar i två ämnen och jag undervisar i engelska och franska och i franskan har jag förhållandevis små grupper. Jag har kollegor som undervisar i So i 7 grupper à 27 -30 elever i varje klass. Det är 4 omdömen per elev som ska skrivas eftersom So är uppdelat i fyra underämnen. Det samma gäller No-lärarna.

Jag undrar dock ibland om man inte tänkte på konsekvenserna för lärarna över huvudtaget när man införde alla dessa  dokumentationskrav. Det kanske inte är så konstigt att svenska elevers kunskapsstandard sjunker när merparten av min lärartid ska gå åt till att plita ned vad barnet har lärt sig och vad det ska utveckla istället för att tiden läggs på att i klassrummet arbeta med att utveckla just de förmågor  som eleverna ska lära sig. Tid som jag skulle kunna lägga på att planera min undervisning på ett klokt vis, på att utvärdera vad som funkar och inte eller bara till att vara kreativ och komma på nya arbetssätt. Jag beundrar verkligen lärare som klarar av allt det här och dessutom kan vara kreativa i sitt arbete.

För mig är stress en verklig kreativitetsdödare. Kanske skulle man sadla om och börja arbeta i butik eller något så att man faktiskt hade tid och energi att ägna sig åt sina fritidsintressen någon kväll i veckan i alla fall istället för att apatiskt däcka i soffan efter att maniskt ha rättat sig igenom 27 läxförhör? Fast det är klart då skulle man ju inte ha något sportlov alls...

Det är rätt att våga göra fel

Läste just ett inlägg hos Underbara Clara om att "gunga igång fläsket". Det vill säga att komma igång, att påbörja men också avsluta det man företar sig utan att fastna p.g.a. rädsla för utveckling.

Jag tror att inlägget talade till mig för att jag är en sån som gärna (eller gärna ska jag inte säga för det är egentligen inget jag vill) fastnar i uppgifter för att jag får ångest över hur resultatet ska tas emot. Jag tror inte det duger, jag tror att folk ska vara kritiska men mest av allt kanske jag är rädd för vad som händer sen. För precis som Clara skriver är ju ett avslutande utveckling. Om man avslutar något måste man ju gå in i nästa fas, något nytt.

Mitt examensarbete i engelska är ett lysande exempel på detta. Jag höll på och harvade i år efter år. Jag tog fram texten och skrev lite bara för att ta bort den igen och revidera och utveckla i all oändlighet tills jag hade byggt upp sån ångest kring hela skrivandet att jag mådde illa bara jag tog fram pappren. Allra värst var det efter att min handledare frågade om jag inte var intresserad av att söka doktorandtjänst. Då gick prestationsångesten på högvarv. Inte kunde väl jag? Och vad skulle jag nu skriva nu när jag lurat dem att jag var så jävla bra?

Jag sökte aldrig någon doktorandplats för jag blev inte klar med uppsatsen i tid. Och i ärlighetens namn hade jag nog inte gjort det ändå av en herrans massa andra skäl. Men det är ändå lite tragiskt att jag höll tillbaks mig själv på ett så synnerligen effektivt sätt.

Nu när jag några år äldre och faktiskt till slut har blivit lärare (i engelska och franska på höstadiet) möter jag en massa ungdomar som har precis samma beteende. De har skrivkramp, de kommer inte till skott, de fastnar. En del vågar inte räcka upp handen i klassen av rädsla av att säga fel. Och jag tänker att det bästa jag kan lära de här ungarna är inte att böja alla engelska verb rätt i presens och imperfekt, inte heller att kunna uttala Beaujolais perfekt utan faktiskt att våga. Och att våga misslyckas.

Jag kör inte alltid med handuppräckning utan riktar ibland frågorna direkt till eleven istället. När de säger att de inte kan säger jag åt dem att chansa och att det värsta som kan hända är att det är fel. Då tycker de att jag är helknäpp. Men vi vuxna måste ju visa att det är okej att göra fel och tala om att göra fel är en bra början till att lära sig att göra rätt.  För det är ju som det gamla ordspråket säger: Man lär sig av sina misstag.