Att lära sig trycka på stoppknappen

Igår var jag hemma från jobbet. De senaste veckorna känns det som att jag har kört på i 180 på jobbet, som det alltid känns när det är dags för omdömesskrivning och utvecklingssamtal. Det har lite känts som att jag jobbat dygnet runt, rättat läxförhör på arla morgnar för att jag helt enkelt inte skulle haft tid på eftermiddagen eftersom jag måste hinna med utvecklingssamtal och att förbereda lektionerna på kvällen.

Dessutom hade jag skrivit upp mig på fortbildning kring hur man handskas med besvärliga klasser, en superduperbra föreläsning men den höll på mellan 18 - 21 på kvällen (vet inte riktigt hur jag tänkte där) så när jag kom till jobbet på torsdagen kände jag mig helt urlakad. Till saken hör också att torsdagar och fredagar är mina lektionstätaste dagar. Det duger liksom inte att komma dit och riva av en lektion på en höft. Det krävs noggrann planering för att få de dagarna att flyta på som de ska och då kan ni ju tänka er hur glad man blir när skolans enda kopiator jävlas exakt hela tiden just när man har tid att kopiera...

Men på torsdagskvällen sa min kropp:  Stopp och belägg! Du är gravid kvinna! Du kan inte hålla på så här! Jag hade ont i hela axlarna och ryggen och var så trött av alla krav runtom att jag till slut började gråta när sambon ringde och frågade om jag inte kunde köpa med mig hämtmat hem eftersom kylskåpet gapade tomt (mycket gravidhormoner i omlopp här också). Jag orkade helt enkelt inte mer och verkligen inte ta ansvar för en middag också.

Maten löste sig i alla fall, kokt korv i bröd som hjärtevännen trots allt lyckats rota fram från frysen och ställt varm och klar på bordet när jag snyftande kom hem. Men sen kom halsontet smygande också och tröttheten. Jag slocknade vid niosnåret (inte helt ovanligt nu för all del) och ägnade en stor del av dagen i sängen i går och la mig vinn om att inte göra något jobbrelaterat alls så det känns bättre nu men det är väl fan att det ska vara så svårt att trycka på stoppknappen i tid?