Om att vara på landet

Jag lyssnade på morgonpasset häromdagen när en av radiopratarna raljerade lite om vad man egentligen gör om man har ett sommarställe på landet, det är ju så dött, finns ju ingenting att göra liksom.  Sen gav han sin bild av hur folk åker ut till sina torp, slår på sommarvattnet, bäddar rent och värmer upp stugan. Beskrivningen var väldigt träffande men han verkade missa poängen.

Poängen är ju just att man inte har en massa saker att göra menar jag. Allt det där som man svischar igenom hemma när man har tillgång till varmvatten i kran och värme i elementen tar tid och det tvingar en liksom till att gå ner i varv. Diska blir meditation och laga mat en kreativitetsövning om inte allt man behöver finns på plats. För övrigt vill man helst laga enkla saker för hur trevligt det än är med meditation så är det inte så roligt att diska kastruller och fat i flera timmar...

Men visst, ibland blir jag less på att det är invecklat och omständligt ute på svärföräldrarnas torp. Det finns ju dagar när jag inte tycker att stugan är så charmig med sin svinkalla toalett och den eviga väntan på att vattnet ska koka upp på spisen eller blir rastlös så att det kryper längs ryggraden en dag när det regnar.  Men det är något visst ändå att sitta där på torpet och kunna gå ut och fika i vårsolen på verandan eller att kunna springa barfota i gröngräset.  Allra helst vill jag nog ha vi ska ha ett eget sommartorp där jag kan pyssla, odla och grilla ute på tomten. Det är så jag är uppvuxen och det är nog så jag vill att Pyret ska få tillbringa sina somrar också.