Det är rätt att våga göra fel

Läste just ett inlägg hos Underbara Clara om att "gunga igång fläsket". Det vill säga att komma igång, att påbörja men också avsluta det man företar sig utan att fastna p.g.a. rädsla för utveckling.

Jag tror att inlägget talade till mig för att jag är en sån som gärna (eller gärna ska jag inte säga för det är egentligen inget jag vill) fastnar i uppgifter för att jag får ångest över hur resultatet ska tas emot. Jag tror inte det duger, jag tror att folk ska vara kritiska men mest av allt kanske jag är rädd för vad som händer sen. För precis som Clara skriver är ju ett avslutande utveckling. Om man avslutar något måste man ju gå in i nästa fas, något nytt.

Mitt examensarbete i engelska är ett lysande exempel på detta. Jag höll på och harvade i år efter år. Jag tog fram texten och skrev lite bara för att ta bort den igen och revidera och utveckla i all oändlighet tills jag hade byggt upp sån ångest kring hela skrivandet att jag mådde illa bara jag tog fram pappren. Allra värst var det efter att min handledare frågade om jag inte var intresserad av att söka doktorandtjänst. Då gick prestationsångesten på högvarv. Inte kunde väl jag? Och vad skulle jag nu skriva nu när jag lurat dem att jag var så jävla bra?

Jag sökte aldrig någon doktorandplats för jag blev inte klar med uppsatsen i tid. Och i ärlighetens namn hade jag nog inte gjort det ändå av en herrans massa andra skäl. Men det är ändå lite tragiskt att jag höll tillbaks mig själv på ett så synnerligen effektivt sätt.

Nu när jag några år äldre och faktiskt till slut har blivit lärare (i engelska och franska på höstadiet) möter jag en massa ungdomar som har precis samma beteende. De har skrivkramp, de kommer inte till skott, de fastnar. En del vågar inte räcka upp handen i klassen av rädsla av att säga fel. Och jag tänker att det bästa jag kan lära de här ungarna är inte att böja alla engelska verb rätt i presens och imperfekt, inte heller att kunna uttala Beaujolais perfekt utan faktiskt att våga. Och att våga misslyckas.

Jag kör inte alltid med handuppräckning utan riktar ibland frågorna direkt till eleven istället. När de säger att de inte kan säger jag åt dem att chansa och att det värsta som kan hända är att det är fel. Då tycker de att jag är helknäpp. Men vi vuxna måste ju visa att det är okej att göra fel och tala om att göra fel är en bra början till att lära sig att göra rätt.  För det är ju som det gamla ordspråket säger: Man lär sig av sina misstag.