Fridolin på opera

Igår var jag och sambon på Kungliga Operan här i stan för första gången. Jag har varit på opera en gång tidigare men det var när jag pluggade i Lyon och det var i ärlighetens namn ingen höjdarupplevelse. Vi såg en långdragen tjeckisk opera, Russalka, textad till franska från platser jag undrar om man ens skulle kunna med att sälja i Sverige men i La France är det tydligen helt i sin ordning att studenter får sitta bakom en stolpe och under en balkong som skymmer textningen. Man är väl där för musiken, liksom. 

Som första operaupplevelse gav det inte precis mersmak men så på en fest för några år sedan hamnade vi bredvid en operaintresserad herre som rekommenderade oss att gå och se Puccini. Sambon blev så inspirerad att han önskade sig operabiljetter i fördelsedagspresent och det fick han också. Problemet var bara att det aldrig gick några Pucciniföreställningar. Wagnerhistorier om sex timmar var det som gavs och när en Pucciniopera väl verkade ges bokades biljetterna upp innan man hann säga halv sju.  

Helt plötsligt hade nästan två år gått och biljetternas giltighet höll på att gå ut men av en ren slump hade jag sett reklam för "Bohème"på en skylt inne i stan så sambon ringde upp och bokade platser, parkett. Dyrt var det, vi fick lägga till lika mycket pengar som han fått i present, men man såg bra. 

Så här presenteras stycket på Operans hemsida: 

Puccinis mästerverk under Paris takåsar

Ungdom i storstaden, fattigdom, förhoppningar, kärlek och död handlar det om i en av förra seklets mest populära operor. Ett glatt och fruktansvärt liv kallade Henri Murger Parisbohemens tillvaro i sin roman från 1840-talet. Giacomo Puccini komponerade 1896 historien med både humoristisk och  smärtsamt skön musik. Ibland kallas Bohème sentimental  i sin koncentrerade realism är det en stark modern opera. Idag utspelas den varsomhelst dit unga människor flytt på jakt efter ett eget liv.

Bara rubriken räckte ju för att övertyga mig som ni förstår. Konstnärer, Paris, dekadens. Tyvärr blev jag lite besviken. Jag är en sån där som vill frossa i  gammeldags miljöer, svepande kjolar och flätade hår som andas artonhundratal. Det ingår antagligen i min romantiserade bild av opera. Gårdagens föreställning bjöd inte på så mycket sånt. Kläderna och dekoren var tvärtom ganska modern. Rodolphe klev in i jeans och munkjacka med en väst över. Musette hade Prinsessan Léa frisyr och röda stövlar. 

Musiken var vacker och pampig men den grep inte riktigt tag i mig. Jag tyckte nästan att det blev lite fånigt när allt som sades sjöngs fram så här:"Jag heeeeteeeer Miiimi och jag älskaaaar att broooodeeeraaaa liljoooor och roooosor".  Jag vet inte riktigt...Det är inte min bag hur gärna jag än hade önskat att det vore det. Jag hade velat ha mer artonhundratalssvärta och romatisk melodramatik tror jag. Nu kändes det bara lite kalt och könlöst. Jag förstod mig inte på karaktärerna. Tjej går in till snubbe och vill låna eld. Han blåser ut elden och gömmer i mörkret hennes nyckel för att ha henne kvar och de blir störtförälskade. Sedan älskar och bråkar och lider de tills hon dör. Det var mer fruktansvärt än glatt tyckte jag nog. 

Vad tycker ni om opera? Vad har ni för erfarenheter ? 

Bild lånad från Kungliga operans hemsida (Man fick ju inte fota där).