Citatet ovan kommer från The Ventriloquist's Tale, boken jag skrev min engelskuppsats om och ibland känns det bara precis just så. Som om allting alltid kommer med ett pris. Mitt i allt det omvälvande som det innebär att få barn har sambon fått en behandling för sina gångproblem som lägger sitt smolk i glädjebägaren.
Jag vill inte gå djupare in på allt det där men vi kan väl sammanfatta det hela med att det är skit. Skit att vara nyblivna föräldrar och att den ena inte vågar bära ungen av rädsla för att ramla, skit att inte kunna njuta av det fina och nya i att tillsammans gå på långa barnvagnspromenader tillsammans. Skit att känna att man är beroende av en biljävel i precis allt man ska ta sig för (särskilt som bilen man har plötsligt är för liten för att få in två stora personer, en liten, packning och barnvagn) eller att hela tiden behöva tänka i avstånd och metrar om det är genomförbart. Skit att behöva tänka att en semester i en kullerstenslagd stad nog inte ens är att tänka på och skit att ens behöva fundera på om vi verkligen kan köpa oss ett hus med trapp eller som behövs målas från stege.
Kanske är det baby bluesen som håller i sig men jag pendlar väldigt mycket mellan hopp och förtvivlan just nu. Ena stunden känns det fantastiskt när en liten mätt och glad bebis ligger i ens armar och smackar förnöjsamt. Vid tredje nattamningen som efterföljer ca tre timmars mer eller mindre ihållande kvällsskrik endast avbrutet av halvmissnöjt ammande på såriga bröstvårtor sitter jag och lipar och undrar vad jag givit mig in på. Och känner mig som världens sämsta mamma...Hoppas det stabiliserar sig snart. Just nu sover knyttet och är världens finaste.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Men älskade vän, det låter ju inte alls bra just nu. Jag förstår verkligen hur det känns. Hamnade själv i en babyblues med Julia och den höll i sig i ca 6 månader men det blev bättre.
Jag önskar att jag kunde säga något mer upplyftande och att allt ordnar sig men det vet jag ju inte och antagligen inte du heller just nu.
Allt jag kan säga att om du behöver prata, en axel att gråta mot eller någon att bara behöva spy galla över ( helst inte bokstavligen) så är jag bara en halv söderförort borta eller ett samtal borta.
Många styrkekramar/ H
Det låter jobbigt det här. Jag själv kan inte relatera till något annat än kanske deppigheten och pendlingen, men jag tror att det blir bättre. Att det är lite problem för sambon just nu gör nog inte det hela lättare såklart.
Säg till om jag kan göra något...vad vet jag inte. Men ibland kan ett mejl till någon "man inte känner" kanske vara lättande och då lyssnar, läser och svarar jag gärna.
TA hand om dig.
KRAM
Ahhh, du är helt frisk och säkerligen en toppenmamma. Min första baby gav mig elva månaders babyblues, den andra fem veckor....för då visste jag hur det kan vara. Det du känner nu är vanligare än att man svävar på moln. Om du visste hur många mammor som har berättat varianter av det du beskriver. Det kommer att gå över! Din sambo kommer att bli piggare! En dag sover babyn bättre! Det man får när man får barn är nog en ökad tillgång till de känslor man hade innan man hade barn. Med tiden så lär man sig leva med det.
PS. Min man tvingade ALLA som skulle hålla vår förstfödda att sitta ner om de skulle få hålla henne. Många kramar och önskan om mer sömn till er alla : )
Post a Comment