En speciell dag

Klockan 2.00 på natten mellan 29 och 30 maj gick mitt vatten. Det kändes som ett litet knäpp och sedan blev det alldeles blött i trosorna. Jag väckte sambon och gick med nästan läskigt lugn in i duschen, duschade och gav sambon den så här i retrospektiv något irrationella ordern att koka pasta och steka köttbullar eftersom vi ätit så dålig middag dagen innan. Jag hade ju läst hur viktigt det var med kolhydratuppladdning inför förlossningen och så hade vi istället lyckats med att äta slarvigt.

Klockan 02.15 befann vi oss alltså vid vårt middagsbord intagandes makaroner och färdigköttbullar. Därefter ringde jag till förlossningen. Ännu kände jag inga värkar, bara ett slags molande i ländryggen. De frågade om jag känt bebisen röra sig, om jag hade värkar och bad mig sätta på en binda för att hålla koll på om det verkligen var vattenavgång. Självklart rörde Pyret inte på sig alls just då. Jag blev ombedd att dricka vatten och  ringa tillbaka inom en halvtimme när barnet rört sig. Jag blev jättenervös och fick ligga på sängen och buffa på magen i ca 25 minuter innan jag fick gensvar och kunde ringa tillbaka. Därefter fick jag en tid för kontroll av vattenavgång kl. 8.15 och jag uppmanades att gå och lägga mig igen.

Sagt och gjort. Vi gick och sov. Eller försökte sova rättare sagt. Själv sprang jag på toa stup i kvarten och kände vattnet skvalpa ut i skvättar och när jag la mig kände jag med ca fem minuters mellanrum vågor av mensvärksliknande smärta. Värkar helt klart men ganska snälla sådana tänkte jag.

8.15 var vi på plats på Huddinge sjukhus. Jag fick vänta ca 20 min och sedan kopplade de upp mig mot ett CTG och vi lämnades i ensamma med maskinen i ett ganska kalt rum. Jag kände hur värkarna ökade i intensitet och vi kunde följa grafen som skrevs ut på pappret innan vi hämtades av en läkare för undersökning av vattenavgången.

Läkaren kunde inte konstatera något läckande fostervatten mer än det som fanns i bindan men hon kunde se att jag var 4 cm öppen och hon ville kolla med förlossningen om vi skulle få komma in eller om vi skulle skickas hem igen. Jag var inställd på att behöva gå hem men halv tio fick vi komma till förlossningen.

Därefter gick allting väldigt fort. De satte ett nytt CTG men denna byttes sedan ut mot en skalpelektrod eftersom det var svårt att höra barnets hjärtljud (här blev jag så nervös att jag höll på att svimma),  sedan erbjöd de mig en rätt så läbbig lunch bestående av champinjonfyllda crêpes som jag inte kunde få ner eftersom värkarna då började bli så pass starka att jag började använda lustgasen. Jag tvingade R att läsa av maskinen så att jag visste när det var dags att andas in lustgasen och fick ganska snabbt in knycken. Nästan lite för bra. En stor del av den här fasen är ett töcken, dels p.g.a. att jag kände mig berusad av lustgasen - inte "ungefär som efter ett par glas vin" som barnmorskan sa utan mer som när man tömt hela flaskan själv- dels för att jag var så hög på endorfiner och hormoner att jag kände mig lite som i trans. Jag minns att det kom och gick personal och att jag hade öppnat mig mer för varje gång den duktiga barnmorskestudenten som tog hand om oss tittade efter och att jag hade en galen halsbränna när jag sörplade äppeljuice för att fukta strupen.

Sen uppmanades jag plötsligt att lägga bort lustgasen. Ett helt hov slöt upp omkring mig och jag minns att barnmorskestudentens handledare sa något om att det var dags att lägga ut "landningsbanan"och jag kände ett omistligt tryck nedåt och en undersköterska greppade mitt ena ben och R uppmanades att ta tag i mitt andra.

Vad som hände sen minns jag väldigt fragmentariskt. Jag minns det som en känsla att vilja bajsa men att barnmorskorna sa att jag var tvungen att invänta en värk och jag minns hur min kropp gjorde en värkpaus just som jag förstod att huvudet var på väg ut. Benen skakade och jag minns hur den där värkpausen kändes evighetslång innan de till slut hojtade till mig att dra upp armarna - "ut och flyga- opp med armarna annars händer det ingenting" och hur jag tog i så att svetten lackade när värken väl kom och jag till slut kände hur först huvudet och sedan hela bebiskroppen gled ut. Våran Ivar var född.