Om behovet av färg och att se i bilder

Så här års längtar jag alltid efter färg och grönska. Eller i vanliga fall brukar den där vintertrötthetskänslan av att allt är grått och tråkigt ha tagit av i april men eftersom snön ännu ligger kvar här och där i Stockholm och landskapet ännu är kargt och färglöst som en trist novemberdag behöver jag suga i mig färg på annat vis.



Till exempel kan man duka med Swedish Grace-tallrikarna som vi fick i julas, havsblå iiitalaglas  och turkosblå duk med fräscha prickar.

Förra helgen bjöd jag  en fin kollega på middag på just de där tallrikarna. På menyn stod surdegsbröd toppat med sallad, avocado, gräddfil och röd stenbitsrom, följt av den marockanska lammgrytan och uppiggande gult saffransris. Till efterrätt bjöd jag på mandel - och polentakaka med lättvispad grädde och bär.

Bilden är tagen dagen efter när jag och sambon mumsade på resterna och när solen lyste in var jag bara tvungen att ta en bild på färgerna. Jag har aldrig riktigt gillat gult och blått som kombo, tycker inte att svenska flaggan är speciellt stylish men det här gillar jag.

Sambon fattar inte riktigt det där. Han tycker ibland att jag blir lite besatt när jag drar fram kameran mitt i middagen  men det är en sorts blick jag har eller vad man ska kalla det. Jag ser liksom saker som "foton" i huvudet och då händer det, mer ofta än sällan faktiskt, att kameran (eller mobilen mest nuförtiden) åker fram. Det kan vara hur ljuset faller eller saker som ser vackra ut tillsammans eller för all del aparta ut tillsammans men då får jag det där kameralinsseendet. Finns det fler därute som är på det här viset?